Europadomstolen klargör skyddet för strejkrätten

 • Politiska stridsåtgärder, som inte primärt syftar till att försvara medlemmarnas yrkesrelaterade intressen, omfattas inte av skyddet för strejkrätten enligt artikel 11 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Det klargör Europadomstolen i ett par färska domar som befäster linjen att medlemsstaterna har ett omfattande prövningsutrymme då det gäller hur de garanterar den strejkrätt som konventionen skyddar.

Att medlemsstaternas prövningsutrymme är omfattande visade sig redan genom domarna Humpert mot Tyskland (EU & arbetsrätt 1/2024 s. 5) och Hellgren mot Finland (EU & arbetsrätt 4/2024 s. 2). I några färska avgöranden har domstolen nu ytterligare tagit ställning till tilllämpningsområdet för artikel 11, den centrala bestämmelsen som skyddar föreningsfriheten och strejkrätten.

I målet Bodson m.fl. mot Belgien hade 16 fackmedlemmar, av vilka sex var fackliga funktionärer, dömts till straff med stöd av den belgiska strafflagen för att de hade blockerat vägtrafiken och ett shoppingcenter under fem timmar en tidig oktobermorgon år 2015.

Blockaden var ett led i en allmän protestaktion som utlysts av facket (FGBT) och riktade sig mot regeringens spar- och åtstramningsåtgärder. Aktivisterna straffades för uppsåtligt förhindrande av trafiken. Straffen uppgick till villkorligt fängelse för någon månad och böter som varierade från 1 200 euro till 2 100 euro.

Bodson m.fl klagade till Europadomstolen med stöd av Europakonventionen och hävdade att straffen kränkte artiklarna 10 (yttrandefrihet) och 11 (församlings- och föreningsfrihet). Domstolen tog upp deras klagomål till prövning under artikel 11 tolkad i ljuset av artikel 10.

I domen konstaterar Europadomstolen att den belgiska strafflagen fyllde ett legitimt syfte, nämligen att förhindra kaos i trafiken och skydda allmänhetens rättigheter och friheter. De inskränkningar i föreningsrätten som strafflagen föreskrev var grundade på lag och de var inte heller oproportionella i det föreliggande fallet. Tvärtom, domstolen ansåg dem nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och därmed tillåtna också i ljuset av Europakonventionens artikel 11. Någon kränkning av de åberopade artiklarna förelåg således inte.

I de två rättsfallen Kaya mot Turkiet och Almaz mot Turkiet hade offentliga tjänstemän ådömts disciplinära sanktioner för att de hade deltagit i en endagsstrejk som utlysts av fackförbundet för anställda i den offentliga sektorn (KESK) och som riktat sig mot regeringens repressiva politik. De klagade till Europadomstolen och hävdade att sanktionerna kränkte deras föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen.

Europadomstolen konstaterade att artikel 11 skyddar strejkrätten, men att skyddet förutsätter att de stridsåtgärder som vidtas uppfyller vissa grundläggande kriterier. Enligt domstolen kan dessa kriterier beskrivas som en trestegsmodell: Strejken eller stridsåtgärden ska ha utlysts av ett fackligt organ, strejken ska utgöra en faktisk del av den fackliga verksamheten och dessutom ska åtgärderna syfta till att tillvarata fackföreningsmedlemmarnas yrkesrelaterade intressen. Åtgärderna som vidtagits i målen Kaya och Almaz syftade inte till att försvara eller tillvarata medlemmarnas yrkesrelaterade intressen och uppfyllde alltså inte det tredje kravet. Europadomstolen upptog därför inte dessa mål till prövning i sak.

De tre målen befäster linjen att Europadomstolen ger medlemsstaterna ett vidsträckt prövningsutrymme då det gäller strejkrätten. Vidare står det klart att sådana politiska stridsåtgärder som inte primärt syftar till att försvara medlemmarnas yrkesrelaterade intressen inte omfattas av skyddet enligt Europakonventionens artikel 11.

 Niklas Bruun

Bodson m.fl. mot Belgien (nr 35834/22), dom den 16 januari 2025 Kaya mot Turkiet (nr 51194/19) och Almaz mot Turkiet (nr 55789/19), beslut den 19 november 2022