Förarna var anställda på Cypern men nederländskt bolag var arbetsgivare

Skyldigheten att betala socialförsäkringsavgifter för lastbilschaufförer som kör internationella transporter vilar inte nödvändigtvis på den formella arbetsgivaren. Det har EU-domstolen i stor sammansättning slagit fast i ett mål om tillämpningen av reglerna om samordningen av medlemsstaternas socialförsäkringssystem (förordningarna 1408/71 och 883/2004). Arbetsgivare är den som utövar den faktiska arbetsledningsrätten, som i praktiken bär lönekostnaderna och som har den faktiska möjligheten att säga upp arbetstagaren.

Parter i målet vid den nationella domstolen var det cypriotiska bolaget AFMB Ltd och socialförsäkringskassan SVB i Nederländerna. Trots att chaufförernas anställningsavtal var ingångna med det cypriotiska bolaget hade SVB slagit fast att den nederländska socialförsäkringsrätten var tillämplig på dem, eftersom de utförde sitt arbete för transportföretag med hemvist i Nederländerna. AFMB överklagade beslutet till domstol som i andra instans begärde förhandsavgörande.

Eftersom lastbilschaufförer som kör internationella transporter omfattas av lagen i det land där arbetsgivaren har sitt säte, får frågan om vilket bolag som ska anses vara arbetsgivare avgörande betydelse för vilket lands socialförsäkringsrätt som ska tillämpas på dem. Var det den formella arbetsgivaren på Cypern eller transportföretagen i Nederländerna? Förordningarna som samordnar medlemsstaternas socialförsäkringar innehåller varken någon definition av arbetsgivarbegreppet eller hänvisning till nationell rätt.

Upplägget som EU-domstolen hade att bedöma såg ut som följer. Det cypriotiska bolaget ingick anställningsavtal med chaufförer, och avtal om förvaltning av fordonsflottor med transportföretag i Nederländerna. Chaufförerna hade tidigare varit anställda av transportföretagen, de hade varken bott eller arbetat på Cypern innan de anställdes av AFMB och de fortsatte att bo i Nederländerna och utföra transporter i flera medlemsländer. Transportföretagen hade valt ut vilka som skulle anställas av AFMB, arbetet utfördes i transportföretagens verksamhet och dessa stod risken för verksamheten. I praktiken bar transportföretagen lönekostnaderna, och om dessa företag beslutade att inte längre anlita en viss chaufför sades dennes anställning i AFMB upp.

Att låta endast anställningsavtalets partsställning avgöra vem som är arbetsgivare kan enligt EU-domstolen göra det möjligt för parterna att välja vilket lands lag som ska vara tillämplig utan att syftet är att säkerställa utövandet av den fria rörligheten för arbetstagare. Möjligheten att använda rent konstlade upplägg för att välja vilken socialförsäkringsrätt som ska vara tillämplig ger företag tillfälle att dra fördel av skillnaderna mellan olika rättssystem. Detta skulle utsätta medlemsstaternas socialförsäkringssystem för hårt tryck och ha negativ inverkan på dessa. En formell syn på vem som är arbetsgivare öppnar enligt domstolen för ”a race to the bottom” i EU.

EU-domstolen slår alltså fast att inte endast partsställningen i anställningsavtalen ska beaktas, utan hela den objektiva situation som arbetstagarna befinner sig i. Det betyder att avtalstillämpningen, omständigheter kring avtalets ingående och utformningen av företagets verksamhet och den faktiska arten av arbetet ska beaktas. När det framgår att arbetstagarnas situation inte motsvarar beskrivningen i anställningsavtalen, ska alla omständigheter kring den anställdes faktiska situation beaktas vid avgörande av vem som är arbetsgivare.

Även om målet inte handlar om relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare tar domstolen avstamp i arbetsrättsliga synsätt. EU-domstolen slår fast att ett anställningsavtal är en indikation på ett hierarkiskt förhållande mellan en anställd och ett företag, men att ett anställningsavtal inte är tillräckligt för att avgöra att det föreligger ett hierarkiskt förhållande. Istället är det sätt på vilket den anställdes och företagets respektive skyldigheter i praktiken utförs avgörande: Arbetsgivare är den enhet som utövar den faktiska arbetsledningsrätten gentemot arbetstagaren, som i praktiken bär lönekostnaderna och som har den faktiska möjligheten att säga upp arbetstagaren.

Slutsatsen blir att det nederländska företaget är arbetsgivare, och att nederländsk socialförsäkringsrätt är tillämplig på chaufförerna. Storkammaravgörandet är ett led i utvecklingen av ett funktionellt arbetsgivarbegrepp i EU-rätten, något som vore välkommet eftersom det fäster avgörande vikt vid arbetsförhållandets faktiska innehåll, snarare än vid formella arrangemang. Ett bidrag är att arbetsgivarbegreppet relateras till den inre marknadens funktionssätt och problemet med regelkonkurrens i unionen. Domen har förutsättningar att bli viktig inte endast inom socialförsäkringsrättens lagvalsregler för chaufförer som kör internationella vägtransporter utan också för den generella regleringen av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Niklas Selberg, universitetslektor
Lunds universitet  

C-610/18, AFMB Ltd m.fl. mot Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank, dom den 16 juli 2020