EU-domstolens stora avdelning: Daglig arbetstid måste registreras för varje arbetstagare

Arbetstidsdirektivet, tolkat i ljuset av EU-stadgan om grundläggande rättigheter, innebär att medlemsstaterna måste ålägga arbetsgivarna att införa system för att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare. Det slår EU-domstolen fast i storkammaravgörandet C-55/18 CCOO, ett tydligt exempel på lagstiftande genom domstolsavgörande.

Det spanska fackförbundet CCOO hade yrkat att spansk domstol skulle förklara att Deutsche Bank var skyldig att inför ett system för att registrera den dagliga arbetstiden. Banken invände att spansk lag inte föreskriver någon sådan allmän skyldighet. Den spanska domstolen upplyste i sin begäran om förhandsavgörande om undersökningar som visade att mer än hälften av allt övertidsarbete inte registrerades.

 EU-domstolens förhandsavgörande rörde EU-stadgans artikel 31.2 om att arbetstagare har rätt till begränsning av arbetstiden och till dygns- och veckovila samt ett antal bestämmelser i arbetstidsdirektivet (2003/88) och ramdirektivet om arbetsmiljö (89/391). Frågan var, enligt EU-domstolen, om EU-rätten utgör hinder för en nationell reglering ur vilken det inte kan härledas en skyldighet för arbetsgivarna att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare. Motsatsvis alltså om EU-rätten innebär att medlemsstaterna måste ålägga arbetsgivare att införa system för kontroll av arbetstiden.

Två tolkningsalternativ fördes fram: Att de anförda EU-rättsliga reglerna otvetydigt innebär en sådan skyldighet, eller att medlemsstaterna inte kan åläggas en sådan skyldighet när den inte kommit till uttryck i arbetstidsdirektivet.

EU-domstolen anförde inledningsvis att regleringen av arbetstid, inbegripet dygns- och veckovila, syftar till att ge arbetstagarna bättre säkerhet och hälsa. Medlemsstaterna har en skyldighet att garantera dessa rättigheter fullt ut. Arbetstagarna är den svagare parten i anställningsförhållandet och det ”medför att det är nödvändigt att frånta arbetsgivaren möjligheten att inskränka arbetstagarens rättigheter”. Utan ett objektivt och tillförlitligt system för kontroll av arbetstiden är det inte möjligt att veta hur mycket någon arbetat inklusive övertid.

Om det inte finns ett sådant system är det, enligt EU-domstolen, omöjligt att säkerställa att bestämmelser om längsta arbetstid respekteras. Vittnesmål om hur mycket någon arbetat utgör inte effektiva bevis som kan säkerställa att rättigheterna iakttas, särskilt som arbetstagare kan vara motvilliga att vittna mot sin arbetsgivare då det kan påverka dem negativt.

Ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden utgör ”ett särskilt effektivt medel” för arbetstagarna att få objektiva och tillförlitliga uppgifter om hur mycket de har arbetat. Om ett sådant system saknas överlämnas det till arbetsgivaren att kontrollera om deras rättigheter iakttas. EU-domstolen slår därefter fast att medlemsstaterna ska ålägga arbetsgivarna att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system för registrering av arbetstid för att säkerställa att rättigheterna i arbetstidsdirektivet och artikel 31.2 i EU-stadgan får sin ändamålsenliga verkan.

Kontrollsystemet är, enligt EU-domstolen, även nödvändigt för att arbetstagarnas representanter ska kunna föreslå lämpliga åtgärder för att undvika säkerhetsrisker. Att det kan medföra kostnader för arbetsgivarna föranledde ingen annan slutsats. Ingen part hade anfört några praktiska hinder mot att införa ett sådant system.

EU-domstolens slutsats visar betydelsen av att EU-stadgan har ett innehåll hänförligt till arbetsrättens område. Domen innehåller också tydliga hänvisningar till arbetsrättens klassiska uppgift: Att vara en motvikt till anställningsförhållandets inneboende ojämlikhet. Uppfattningen om arbetstagaren som en svagare part anges som ett starkt skäl till att ett kontrollsystem är motiverat.

Domen är tydligt riktad till medlemsstaterna. Det är medlemsstaterna som ska ålägga arbetsgivarna att införa kontrollsystem. Därmed torde exempelvis den svenska arbetstidslagen behöva ändras. Den innehåller ingen skyldighet för arbetsgivaren att registrera den totala arbetstiden, enbart jourtid, övertid och mertid.

Då adressaten är medlemsstaten kan i varje fall en privat arbetsgivare sannolikt vänta med att införa ett system för kontroll av arbetstiden tills lagen har ändrats, utan att drabbas av någon sanktion. Även om det finns skäl att förbereda för att krav på registrering av arbetstid troligen kommer.

Den exponentiella utvecklingen av tekniska möjligheter att arbeta på andra platser än det anvisade arbetsstället har medfört att i varje fall tjänstemän i hög utsträckning arbetar såväl på som utanför arbetsplatsen. EU-domstolens dom kan potentiellt få långtgående konsekvenser för behovet att registrera arbetstiden för grupper som nu har okontrollerad arbetstid.

Avgörandet visar tydligt att EU-stadgan faktiskt inverkar på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Avgörandet är i den meningen historiskt. Även om just en stämpelklocka troligen inte var något som stod högst upp på vare sig arbetsgivarnas eller arbetstagarnas önskelista.

Erik Sjödin, lektor Institutet för social forskning

Mål C-55/18 Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO) mot Deutsche Bank SAE, dom den 14 maj 2019