Svenska parter studerar hur Danmark genomför direktiv med kollektivavtal

Hur går det till när danskarna genomför EU:s arbetsrättsdirektiv med kollektivavtal? Det vill de svenska centralorganisationerna i Arbetsmarknadens EU-råd veta, och skickade därför sitt beredningsutskott på studiebesök till Danmark i oktober.

Arbetsmarknadens EU-råd bildades 2018 av Svenskt näringsliv, svenska LO och förhandlingskartellen PTK (se EU & arbetsrätt 3/2018 s. 1). Syftet var att organisationerna i större utsträckning än tidigare skulle försöka komma fram till gemensamma strategier när Europeiska kommissionen tar initiativ till EU-lagstiftning, allt för att värna den svenska kollektivavtalsmodellen.

Något som ansågs mycket viktigt för den svenska modellen när svenskarna 1994 skulle ta ställning till ett eventuellt EU-medlemskap var om det skulle gå att genomföra EU:s arbetsrättsliga direktiv genom kollektivavtal i stället för genom lag. Efter försäkringar från den ansvariga kommissionären om att det visst skulle vara möjligt tycktes frågan avgjord, och svenskarna röstade ja till medlemskap.

Samtidigt var frågan lika aktuell i Danmark. Danskarna hade röstat nej till det nyligen antagna Maastrichtfördraget som skulle utvidga EU:s kompetens att anta arbetsrättsliga regler, och för att ändra sig ville även de ha garantier för att direktiv skulle kunna genomföras genom kollektivavtal i medlemsstaterna. Och liksom svenskarna blev danskarna övertygade av kommissionärens försäkringar.

Men det som sedan har hänt i de båda länderna har skilt sig åt. Sverige har hittills aldrig utnyttjat möjligheten att genomföra direktiv med kollektivavtal. (Det är en annan sak att parterna ibland har blivit tvungna att anpassa vissa kollektivavtalsregler när nya direktiv har antagits.) Från det att arbetstidsdirektivet skulle genomföras har Danmark däremot utvecklat ett nytt sätt att genomföra arbetsrättsliga direktiv genom kollektivavtal.

Fram till dess brukade Folketinget först anta lagar som implementerade de olika direktiven, lagar som var subsidiära i förhållande till eventuella kollektivavtal. Det vill säga, på de områden där parterna hade kollektivavtal som levde upp till lagens/direktivens regler gällde lagen inte. Nu vände man på steken. Sedan dess får parterna själva först en möjlighet att sluta kollektivavtal som genomför direktiven. Först därefter antas kompletterande lagregler för de områden som inte täcks av avtalen. Den kompletterande lagstiftningen brukar då också bygga på innehållet i parternas avtal.

Det är alltså denna modell som parterna på den privata arbetsmarknaden i Sverige vill lära sig mer om. Kanske kan Sverige lära sig något av Danmark här?

Kerstin Ahlberg