Finska barnbyföräldrar kan inte undantas från arbetstidsregler

Det finns inget som tyder på att barnbyföräldrarnas arbete kan undantas från arbetstidsdirektivets (2003/88) regler om vila och raster, nattarbete och beräkningsperioder för veckoarbetstiden. Det kommer EU-domstolen fram till i målet mellan den finska grenen av SOS Children’s Villages och fyra kvinnor som vikarierat som ”föräldrar” i organisationens barnbyar i Finland. Domstolen drar därmed en annan slutsats än generaladvokaten (se EU & arbetsrätt nr 1 – 2/2017 s. 3).

Arbetet som vikarierande barnbyförälder innebar att de fyra kvinnorna bodde tillsammans med barnen dygnet runt under hemlika förhållanden, och tog hand om dem och deras behov på ungefär samma sätt som föräldrar i allmänhet gör. Den fråga som Högsta domstolen i Finland ska avgöra är om de har rätt till lönetillägg för övertidsarbete och arbete på kvällar, nätter och söndagar. Svaret beror på om de omfattas av den finska arbetstidslagen, eller om deras arbete, som arbetsgivaren hävdar, faller utanför lagens tillämpning. Enligt 2 § första stycket p.3 är arbetstidslagen nämligen inte tillämplig på ”arbete som arbetstagaren utför i sitt hem eller annars under sådana förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens uppgift att övervaka hur den tid som används till arbetet disponeras”.

Både tingsrätt och hovrätt gick på arbetsgivarens linje och kvinnorna överklagade till Högsta domstolen. Den konstaterade att undantaget i arbetstidslagen måste tolkas i enlighet med arbetstidsdirektivets artikel 17.1 som säger att medlemsstaterna får göra undantag från reglerna om dygnsvila, raster, veckovila, begränsning och beräkning av veckoarbetstiden samt nattarbete när arbetstidens längd ” – med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art – inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva”. Som exempel nämner artikeln anställda i familjeföretag. HD frågade följaktligen EU-domstolen hur den artikeln ska tolkas.

EU-domstolen börjar med att påminna om att artikeln ska tolkas så att avvikelsen inte får gå längre än absolut nödvändigt för att skydda de intressen som artikeln gör det möjligt att ta tillvara. Den framhåller också att artikeln enbart är tillämplig när arbetstiden i sin helhet inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagaren själv. EU-domstolen ger sedan Högsta domstolen handfasta anvisningar om hur den ska bedöma de faktiska omständigheterna i tvisten.

HD ska då beakta att arbetstiden för en vikarierande barnbyförälder i allt väsentligt bestäms i förväg genom anställningsavtalet, som fastställer hur många arbetspass på 24 timmar han eller hon ska utföra per år. Arbetsgivaren upprättar också i förväg listor om när dessa arbetspass ska utföras. Därmed kan EU-domstolen inte dra slutsatsen att arbetstiden i sin helhet inte mäts eller bestäms förväg eller att den kan bestämmas av barnbyföräldern själv, ”vilket det likväl ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera”.

EU-domstolen fortsätter att på ytterligare en och en halv sida räkna upp omständigheter som talar mot att arbetet kan omfattas av undantagsmöjligheten i artikel 17.1. Följaktligen finns det under sådana förhållanden som är aktuella i målet ingenting som tyder på att de vikarierande barnbyföräldrarnas arbete kan omfattas av artikelns tillämpningsområde, skriver domstolen. Den konstaterar också att det därmed inte heller finns någon anledning att pröva om deras arbete kan likställas med att vara anställd i ett familjeföretag – och ägnar trots det ytterligare en halv sida åt att argumentera mot en sådan tolkning.

EU-domstolen hänvisar flera gånger med instämmande till generaladvokatens förslag till dom, och så här långt är de överens: Artikel 17.1 är inte tillämplig på de vikarierande barnbyföräldrarnas arbete. Där sätter EU-domstolen punkt. Generaladvokaten Wathelet hade dock inte stannat där. Han hade tagit fasta på Europeiska kommissionens yttrande i målet, och ansåg att undantagen i direktivets artikel 17.3 b. och c. kunde vara tillämpliga i stället. Därmed gick han in på en fråga som Finlands Högsta domstol inte hade bett om svar på.

I EU-domstolens dom finns inga som helst spår av det resonemanget. Den begränsar sig till att svara på det som Högsta domstolen faktiskt hade frågat om. På den frågan ger den i gengäld ett minst sagt tydligt besked.

Kerstin Ahlberg

C‑175/16 Hannele Hälvä, Sari Naukkarinen, Pirjo Paajanen och Satu Piik mot SOS-Lapsikylä ry, dom den 26 juli 2017