Medhåll på alla punkter för norska statennär Høyesterett avgjorde varvsmålet

Efta-domstolens uttalanden är rådgivande, och Høyesterett har både kompetens och skyldighet att självständigt ta ställning till hur långt den ska följa sådana uttalanden. Så motiverar Norges högsta domstol sitt beslut att avslå nio skeppsvarvs klagomål på Tariff-nemndas föreskrift om allmängiltigförklaring av vissa bestämmelser i kollektivavtalet för varvsindustrin år 2008 (se EU & arbetsrätt nr 1/2010 s. 3). Enligt Høyesterett strider bestämmelserna varken mot direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71) eller EES-avtalets artikel 36 om fri rörlighet för tjänster.

Arbetstid, utenbystilleggg och kostnadsersättning
Målet gällde tre uppsättningar av regler. För det första var frågan om en utländsk tillhandahållare av tjänster (tjenesteyter) kan tvingas följa kollektivavtalets regler om arbetstid, som innebär kortare ordinarie arbetstid än vad arbetsmiljölagen tillåter, och om övertidsersättning. De andra frågorna rörde det så kallade utenbystillegget och den ersättning som ska täcka arbetstagarens utgifter för resa, kost och logi vid arbete utanför hemorten – vilket här skulle gälla utanför en utstationerad arbetstagares bostad i hemlandet; kan sådana lönedelar ingå i den minimilön som värdstaten kan kräva att utländska företag betalar sina anställda enligt i artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet? Enligt de klagande skulle de två sista punkterna prövas inte bara mot direktivet utan även mot artikel 36 i EES-avtalet. Borgarting lagmannsrett bad Efta-domstolen om ett rådgivande uttalande.

Efta-domstolen godtog i princip sådana regler om arbetstid och övertidsbetalning som målet gällde, förutsatt att de uppfyller EESrättens allmänna principer. Utenbystillegget och ersättningarna för resa kost och logi är däremot inte minimilön i direktivets mening, ansåg Efta-domstolen. De skulle därför enbart kunna motiveras av hänsyn till offentlig orden (ordre public) enligt direktivets artikel 3.10 eller, när det gäller artikel 36 i EES-avtalet, av tvingande hänsyn till allmänintresset. Domstolen utgick alltså från att tillåtligheten av sådana regler måste bedömas utifrån båda regelverken. De konkreta bedömningarna av om de villkor som Tariffnemnda hade allmängiltigförklarat faktiskt uppfyllde dessa krav överlät Eftadomstolen dock till lagmannsretten att göra
(se EU & arbetsrätt nr 1/2012 s. 2).

Lagmannsretten frikände staten på alla punkter i en relativt kortfattad dom där ”grund-läggande samhällsintressen” gavs en central plats (se EU & arbetsrätt
nr 2/2012 s. 2).

Høyesterett kritisk till Eftadomstolens dom
När Høyesterett så satte slutpunkt för målet ställde den sig mycket kritisk till Eftadomstolens dom. Den poängterade att uttalandet var rådgivande, och framhöll att Høyesterett därför har kompetens och skyldighet att självständigt ta ställning till i vilken mån den ska lägga det till grund för sitt avgörande. I arbetstidsfrågan utgick Høyesterett helt kortfattat från att hänsynen till likvärdigt skydd för utländska arbetstagare både hade beaktats särskilt av Tariffnemnda och var tillräckligt för att motivera bestämmelserna.

Minimilön ska definieras på nationell nivå
När det gällde de två andra frågorna kom förhållandet mellan direktivet och EES-avtalets artikel 36 i förgrunden. Høyesterett argumenterade kraftfullt mot Eftadomstolens ståndpunkt att innebörden av begreppet minimilön skulle behöva prövas utifrån något annat än utstationeringsdirektivet. Domstolen påpekade också att begreppet minimilön ska defi nieras på nationell nivå enligt direktivets artikel 3.1 andra stycket, och hänvisade bland annat till hur lön defi nieras i de regler som genomför direktivet om uthyrning av arbetstagare (vikarbyrådirektivet, 2008/104) i norsk rätt. Høyesterett ansåg dock oberoende av detta att de allmängiltigförklarade bestämmelserna var förenliga både med direktivet och med artikel 36 på grund av hänsyn till ordre public.

Om utenbystillegget framhöll Høyesterett att syftet med allmängiltigförklaringen är att motverka social dumpning, och att skydd för utländska arbetstagares löne- och arbetsvillkor är ett av de främsta medlen för att göra det. Vidare rådde det knappast något tvivel om att kompensation för olägenheten med att bo borta från hemmet objektivt sett främjar skyddet av arbetstagaren. Inte heller är det någon beaktansvärd risk att arbetsmarknaden försämras för de utstationerade därför att arbetsgivaren är tvungen att betala utenbystillegg, eller att varvens kostnader ökar, menade Høyesterett.

Stor vikt vid samhällspolitiska hänsyn
Høyesteretts motivering för att även upprätthålla regeln om ersättning för kostnader med hänsyn till ordre public är omfattande och bygger på den norska ”frontfagsmodellens” betydelse för stabilitet i systemet för lönebildning, på arbetsmarknaden och i samhälls-ekonomin. Här stödde den sig i stor utsträckning på vittnesmål från externa sakkunniga på samhällsekonomi och arbetslivsforskning.

I sina bedömningar fäster Høyesterett över huvud taget stor vikt vid samhälleliga och samhällspolitiska hänsyn, vid sidan av de syften om likabehandling och skydd mot social dumpning som ligger till grund för det norska systemet med allmängiltigförklaring. Man kan lätt föreställa sig att Eftadomstolen skulle ha kommit till andra slutsatser om den hade gjort de konkreta bedömningarna. Desto viktigare att nationella värderingar kan komma fram och till bättre uttryck i behandlingen vid nationella domstolar.

Stein Evju

STX Norway Offshore AS m. fl. mot Staten v. Tariffnemnda, Høyesteretts
dom HR-2013-00496-A, den 5 mars 2013