Rättighetsstadgan kan sätta gränser för förbättring av minimiregler i direktiv

EU:s stadga om grundläggande rättigheter kan begränsa medlemsstaternas möjligheter att ha strängare arbetsrättsliga skyddsregler än de som finns i olika EU-direktiv, trots att dessa är minimiregler. Det står klart sedan EU-domstolen slagit fast att rätten till näringsfrihet hindrar Förenade kungariket från att tillämpa regler som var mer förmånliga för arbetstagarna än vad som följer av företagsöverlåtelsedirektivet.

EU-domstolen har redan använt EU:s stadga om grundläggande rättigheter i en lång rad domar på det arbetsrättsliga området. Den har t.ex. erkänt att artikel 28 om rätten till kollektiva förhandlingar kan begränsa den fria rörligheten (se C-438/05 Viking Line och C-341/05 Laval). Stadgan har också använts till stöd för en utvidgande tolkning av flera regler i arbetsrättsliga direktiv, se t.ex. domen i mål C-149/10 (Chatzi), där föräldraledighetsavtalets § 2.1 inte gav föräldrar som fått tvillingar rätt till dubbel ledighet, men där likabehandlingsprincipen i stadgans artikel 21 ålade medlemsstaterna att garantera att tvillingföräldrar behandlas med vederbörlig hänsyn till sina särskilda behov.

I en dom från i somras har domstolen – som något nytt – använt stadgan till stöd för en inskränkande tolkning av ett arbetsrättsligt direktiv. Målet rörde en privat verksamhet som hade övertagit driften av en kommunal förvaltning. Överlåtelsen innebar en verksamhets-övergång i företagsöverlåtelsedirektivets (2001/23) mening. Arbetstagarnas anställnings-avtal hänvisade till de kollektivavtal som med jämna mellanrum förhandlades fram av ett särskilt förhandlingsorgan för den offentliga sektorn (NJC). Förvärvaren vägrade emellertid att följa de nya kollektivavtal som NJC ingick efter överlåtelsen.

I målet Werhof (C-499/04) hade domstolen slagit fast att företags-överlåtelsedirektivets artikel 3 inte tvingar medlemsstaterna att låta ”dynamiska bestämmelser” hos överlåtaren övergå till förvärvaren. I det nya målet var frågan om de till och med är förhindrade att göra det. Förenade kungarikets högsta domstol frågade bl.a. om det kan vara oförenligt med rätten till föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Den frågan är mer principiell eftersom medlemsstaterna enligt direktivets artikel 8 kan tillämpa regler som är ”gynnsammare för arbetstagaren”.

Generaladvokaten menade i sitt förslag till dom att medlemsstaterna kan ålägga förvärvaren att uppfylla dynamiska bestämmelser, och tillbakavisade att detta skulle strida mot den negativa föreningsfriheten. Däremot ansåg han att det kunde fi nnas ett problem i förhållande till EU-stadgans artikel 16 om näringsfrihet, om hänvisningen till framtida kollektivavtal var ”ovillkorlig och oåterkallelig”, något som den nationella domstolen är bäst ägnad att bedöma.

EU-domstolen uttalade att överlåtelsedirektivet både ska skydda löntagarna och säkra den rätta balansen mellan parternas intressen. Ett anställningsavtal som hänvisar till framtida kollektivavtal för den offentliga sektorn kan medföra ”en avsevärd begränsning” i det handlingsutrymme som en förvärvare i den privata sektorn behöver för att kunna göra nödvändiga anpassningar. Det följer dessutom av stadgans artikel 16 att en förvärvare ska ha möjlighet att ta tillvara sina intressen i förhandlingar som vederbörande kan delta i. Sammanfattningsvis var överlåtelsedirektivets artikel 3 till hinder för att bestämmelser som hänvisar till kollektivavtal som förhandlas och antas efter övergången kan göras gällande mot förvärvaren, när denne inte har möjlighet att delta i förhandlingarna om dessa kollektivavtal.

Domen rör inte artikel 153.2 i EUF-fördraget, enligt vilken EU endast har kompetens att anta direktiv med ”minimikrav”. Det skulle dock knappast ha ändrat något, eftersom det följer av artikel 153.4 att medlemsstaterna kan upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder ”som är förenliga med fördragen”. Genom Lissabon-fördraget fick ju stadgan ”samma rättsliga värde som fördragen” (artikel 6.1 i EU-fördraget).

Rätten att driva privat verksamhet kan i princip begränsa medlemsstaternas möjligheter att förbättra villkoren i alla arbetsrättsliga direktiv, men det är samtidigt värt att märka att domstolen i sin slutsats enbart nämner direktivets artikel 3, inte stadgans artikel 16. Inte desto mindre spelar bestämmelsen en viktig roll i EU-domstolens argumentation. Det kan verka egendomligt att artikel 3 – i ljuset av artikel 8 i samma direktiv och artikel 153 i EUF-fördraget – kan tolkas som domstolen gör. Omedelbart förefaller det mer juridiskt stringent att, som generaladvokaten, stödja sig på stadgans artikel 16 och överlåta till den hänskjutande domstolen att bedöma om det konkreta nationella rättsläget är förenligt med rätten att driva näringsverksamhet.

Jens Kristiansen

Mål C-426/11 Mark Alemo-Herron m.fl. mot Parkwood Leisure Ltd, dom den 18 juli 2013