ILO-KONVENTION UTMANAS I EG-DOMSTOLENDanmark och Finland försvarar kravpå lön enligt kollektivavtalet för orten

Är det förenligt med den fria rörligheten för tjänster att kräva att en utländsk arbetsgivare betalar sin anställda lön enligt kollektivavtalet för orten där arbetet utförs och inte bara den minimilön som följer av allmängiltigförklarade kollektivavtal? Det är frågan i målet Dirk Rüffert mot Land Niedersachsen som nyligen kommit in till EG-domstolen och som kan innebära att det omstridda spörsmålet om EUs regler hindrar medlemsstaterna från att tillämpa ILOs konvention 94 slutligen får ett svar. Danmark och Finland har sedan länge ratificerat konventionen och i det svenska regeringskansliet övervägs nu om även Sverige ska göra det.

Enligt lagen i den tyska delstaten Niedersachsen måste företag som lämnar in anbud på offentliga bygguppdrag värda mer än 10 000 euro förbinda sig att betala sina arbetstagare minst den lön som gäller enligt kollektivavtalet för orten. Om de anlitar underleverantörer måste de se till att också dessa betalar sådana löner. Om någon av dem bryter mot denna förpliktelse riskerar huvudleverantören att både få betala ett kännbart vite och förlora kontraktet. Målet rör ett företag som anlitat en polsk underleverantör vars anställda betalades mindre än hälften av den kollektivavtalsenliga lönen.

Landesgericht Hannover skriver i sin inlaga till EG-domstolen att det är omstritt om delstatens lag är förenlig med EG-fördragets artikel 49 om fri rörlighet för tjänster. Domstolen gör ingen hemlighet av åt vilket håll den själv lutar. Lagen syftar åtminstone delvis till att skydda tyska byggföretag från konkurrens från andra medlemsstater och ett sådant ekonomiskt syfte kan inte vara ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset som gör det berättigat att inskränka den fria rörligheten för tjänster, skriver den tyska domstolen. Som den ser det, är EG-domstolens praxis om minimilöner (Wolff & Müller, se EU & arbetsrätt nr 3-4/ 2004 sid 12, Portugaia, EU & arbetsrätt nr 1/2002 sid 6 och Mazzoleni) inte tillämplig eftersom de kollektivavtalsenliga villkoren på orten ligger betydligt högre än den minimilönereglering som är fastlagd i den tyska utstationeringslagen. Den menar också att regleringen inte jämställer utländska arbetstagare med tyska utan hindrar dem från att få arbete i Tyskland, då deras arbetsgivare förlorar den konkurrensfördel som de annars skulle ha haft.

Om EG-domstolen skulle hålla med den tyska domstolen skulle den samtidigt underkänna ILOs konvention 94 om arbetsklausuler i kontrakt där en offentlig myndighet är part. Enligt konventionen ska offentliga kontrakt innehålla klausuler som tillförsäkrar arbetstagarna minst lika förmånliga villkor som gäller enligt kollektivavtal på platsen där arbetet utförs. Konventionen har ratificerats av åtta av EUs medlemsländer, däribland Danmark och Finland (men inte Tyskland). Den finska regeringen kommer att yttra sig i målet till stöd för att den tyska lagstiftningen är förenlig med EG-rätten. Danmarks regering väntas göra detsamma för att försvara den danska kollektivavtalsmodellen.

I Sverige är frågan högaktuell – och omstridd – efter att upphandlingsutredningen tidigare i år kommit till slutsatsen att det ”får anses osäkert” om konventionens krav är förenliga med EG-rätten. ILO-kommittén, med företrädare för arbetsgivare, fackliga organisationer och regeringen, ansåg i sitt yttrande över betänkandet att Sverige borde ratificera konventionen med hänsyn till sina åtaganden mot ILO. Arbetsgivarnas representanter reserverade sig dock mot beslutet och sedan dess har en ny regering tillträtt. Den nya regeringen har ännu inte tagit ställning till frågan, men den har beslutat att inte yttra sig till EG-domstolen i Rüffert-målet.

Om den svenska regeringen hade yttrat sig i Rüffert-målet hade det också gett en fingervisning om hur den kommer att förhålla sig när Laval-målet tas upp till muntlig förhandling i EG-domstolen. Det rör ju ytterst möjligheten att kräva att utländska företag betalar sina utstationerade arbetstagare löner enligt svensk standard, inte bara minimilön (se EU & arbetsrätt nr 1/2006 sid 2).

Kerstin Ahlberg

Mål C-346/06 Rüffert