Sammanbrott i förhandlingar om ändrat arbetstidsdirektiv

Det blev ingen politisk överenskommelse om ändringar i arbetstidsdirektivet vid det extra ministerrådsmöte som det finska ordförandeskapet hade kallat till den 7 november. Än en gång stupade det på frågan om det fortfarande ska vara möjligt för medlemsstaterna att tillåta undantag från regeln om högst 48 timmars genomsnittlig veckoarbetstid genom individuella avtal mellan arbetsgivare och enskilda arbetstagare, eller om den möjligheten ska avskaffas.

Undantagsregeln, som finns i direktivets artikel 22, kom ursprungligen till för att ge Storbritannien chansen att gradvis anpassa sina arbetstider till vad som gällde i övriga medlemsländer. År 2003 konstaterade dock Europaparlamentet att antalet arbetstagare som arbetade mer än 48 timmar i veckan hade ökat i stället för att minska sedan direktivet genomfördes. De brittiska arbetsgivarna krävde i allmänhet att arbetstagarna undertecknade sådana här överenskommelser redan när de anställdes, vilket innebar att dessa inte hade något verkligt val. Parlamentet krävde därför att möjligheten till individuella undantag skulle avskaffas (se EU & arbetsrätt nr 4/2003 sid 1).

I det förslag till ändringar i arbetstidsdirektivet som kommissionen därefter lade fram fanns möjligheten kvar, men kringgärdad med strängare villkor som skulle stärka arbetstagarnas situation (se EU & arbetsrätt nr 3–4/2004 sid 9).

Kommissionen föreslog också att två nya begrepp skulle införas i arbetstidsdirektivet: ”jourtid” och ”inaktiv del av jourtid”. Anledningen var att EG-domstolen i två domar (C-303/98 Simap och C-151/02 Jaeger) hade slagit fast att all jourtid på arbetsplatsen ska betraktas som arbetstid. Flera medlemsstater som inte tidigare hade utnyttjat möjligheten att tillåta individuella avtal om undantag från 48-timmarsregeln övervägde nu att göra det, för att lösa de problem som praxisen om jourtid orsakade. Kommissionens förslag till lösning var i stället att en ny regel skulle införas i direktivet enligt vilken inaktiv del av jourtid inte skulle betraktas som arbetstid om det inte uttryckligen föreskrivs i lag eller kollektivavtal.

Kring den delen av kommissionens förslag kan arbetsmarknadsministrarna enas. En majoritet menar också att möjligheten till individuella undantag från 48-timmarsregeln kan finnas kvar. Men en minoritet vill, liksom Europaparlamentet, för alltid avskaffa denna möjlighet och menar att direktivet ger tillräckligt utrymme för anpassade lösningar genom att perioden för beräkning av den genomsnittliga veckoarbetstiden kan utsträckas till ett helt år. Det kompromissförslag som det finska ordförandeskapet hoppades skulle blidka minoriteten innehöll ytterligare villkor för att undantagsmöjligheten skulle kunna utnyttjas. Dessutom skulle en arbetsgrupp inrättas som skulle övervaka hur den faktiskt tillämpas och ge kommissionen underlag för förslag till åtgärder, ytterst med syftet att undantagsmöjligheten stegvis skulle avskaffas.

Men den majoritet som krävs för att direktivet ska kunna antas nåddes alltså inte.

Kerstin Ahlberg