Obligatorisk drogtestning godkändes av Europadomstolen för mänskliga rättigheter

Obligatorisk drogtestning innebär inte någon kränkning av skyddet för privat- och familjelivet i artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, förutsatt att testerna har rättsligt stöd och motiveras av ett allmänintresse som väger tyngre än individens intresse av personlig integritet.

Så motiverar Europadomstolen för mänskliga rättigheter sitt beslut att inte ta upp städerskan Inga-Lill Wretlunds klagomål över Arbetsdomstolens dom 1998 nr 97 till prövning.Domstolen anser klagomålet uppenbart ogrundat.

Inga-Lill Wretlund var städerska på ett kärnkraftverk, vars säkerhetsrutiner innebar regelbundna drog- och alkoholtester av personalen. Bolaget hade slutit flera kollektivavtal med lokala fackföreningar om sin drogpolicy, dock inte med hennes förbund, som hävdade att testerna inte fick utföras utan lagstöd och att hon dessutom varken misstänktes för missbruk eller arbetade på s k kontrollerade områden.

AD fastslog dock att arbetsgivaren i kraft av sin arbetsledningsrätt kunde kräva att hon genomgick narkotikatest. Av domen följde att arbetsgivare i princip har rätt att införa obligatoriska drogtester om verksamheten är sådan att brister i säkerheten medför stora risker för människors liv och hälsa. De måste dock utföras så att de inte innebär en större integritetskränkning än nödvändigt.

Europadomstolen godkänner ADs resonemang. För det första har testerna utförts ”med stöd av lag”. Direkt lagstöd finns visserligen inte, men kravet anses ändå uppfyllt, då arbetsledningsrätten följer av kollektivavtal och har erkänts av AD som en allmän arbetsrättslig princip. För det andra har åtgärderna varit ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle” med hänsyn till den allmänna säkerheten.

Driften av ett kärnkraftverk kräver uppenbart en hög säkerhetsnivå, varför drogtester är godtagbara i sig. En drogpolicy måste dock tilllämpas med tillbörlig hänsyn till individens integritet. I fallet utfördes testerna skyddat och resultaten delgavs endast de personer som arbetade med drogpolicyn. De användes heller inte i något annat syfte än att upptäcka missbruk och utfördes inte på enskilda utvalda personer utan på all personal.

Domstolen godtar ADs bedömning att det vore opraktiskt att skilja mellan olika personalkategorier. Att kvinnan inte städade känsliga områden fick alltså ingen betydelse. Sammanfattningsvis anser domstolen att AD har lyckats med att balansera intresset av skyddet för allmän säkerhet å ena sidan och städerskans personliga integritet å den andra.

Pernilla Lundblad
Application no. 46210/99 by Inga-Lill Wretlund against Sweden, beslut 9 mars 2004