Effektiv efterlevnad av EUs arbetsrätt kräver garantier på makro- och mikronivå

EGs arbetsrättsliga reglering har huvudsakligen formen av direktiv. Direktiv innehåller normalt inga specifika regler om hur de rättigheter som följer av direktiven skall kunna göras gällande. Utgångspunkten är istället att medlemsstaterna skall fylla ut direktiven med nationella processregler och sanktioner. Frågan om hur efterlevnaden av EG-arbetsrätten skall anordnas ankommer alltså i första hand på medlemsstaterna.

Att det saknas specifika sanktions- och processregler innebär inte att EG-rätten helt överlåter till medlemsstaterna att välja process- och sanktionsregler. EG-domstolen har utvecklat vissa krav på de nationella rättsordningarna. Till att börja med nöjde sig domstolen med att kräva att de nationella process- och sanktionsregler som fanns tillgängliga skulle tillämpas på anspråk som grundas på EG-rätten. Anspråk med EG-rättslig bakgrund får inte missgynnas jämfört med nationella anspråk av likartad natur. Domstolen har sedermera även uppställt krav på att det inte får vara praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten. De krav som följer av EG-domstolens praxis skrivs numera ofta in i direktiven.

Mikro- och makroperspektiv
När man talar om effektiva genomdrivande- eller rättshävdelsemetoder kan man iaktta två skilda synsätt. Vid det ena läggs särskild vikt vid enskilda individers möjligheter att göra gällande sina rättigheter. Med ett sådant synsätt kan det sägas att ju lättare det är för en enskild att genomdriva ett krav på t ex lika lön, desto effektivare är process- och sanktionsreglerna. Man kan här tala om ett mikroperspektiv. Med det andra synsättet läggs vikt vid hur reglerna förverkligas i samhället i stort. Tanken är att ju större andel av arbetstagarna som får lika lön för lika/likvärdigt arbete, desto effektivare är genomförandet. Man kan här tala om ett makroperspektiv.

Medlemsstaterna utnyttjar huvudsakligen tre olika typer av förfaranden för att säkerställa att EGs arbetsrätt efterlevs: ett som bygger på administrativ övervakning (administrativa förfaranden), ett som bygger på övervakning och genomdrivande genom fackföreningar eller andra arbetstagarrepresentanter (fackliga förfaranden) och en som bygger på enskildas rättshävdelse vid domstolar (domstolsförfaranden).

Både starka och svaga sidor
Vart och ett av dessa förfaranden har sina starka och svaga sidor. Genomdrivande genom fackföreningar eller företagsråd leder ofta till en hög grad av regelefterlevnad (på makroplanet). Däremot saknas vid sådana förfaranden ofta möjligheter för individer att självständigt driva sina krav (på mikroplanet). Å andra sidan är det uppenbart att reglerna knappast förverkligas på makronivå om man enbart förlitar sig till enskildas rättshävdelse vid domstol. Om man jämför de administrativa förfarandena med de fackliga är det tydligt att ett problem med de förstnämnda är att de offentliga organ som övervakar reglernas efterlevnad ofta lider av resursbrist. Här är jämställdhetslagstiftningen ett illustrativt exempel. I detta avseende har de fackliga organisationerna och företagsråden ofta en mer adekvat institutionell uppbyggnad. Å andra sidan är de rättssäkerhetsgarantier som är kopplade till de administrativa förfarandena mer utbyggda än när genomförandet anförtros till fackföreningar och/eller företagsråd. Därmed kan de två förstnämnda förfarandena i första hand sägas svara mot genomdrivande i ett makroperspektiv, medan domstolsförfaranden närmast syftar till genomdrivande på mikronivå.

En jämförelse mellan process- och sanktionsregler på nationell nivå och på EU-nivå visar en påtaglig skillnad i fokus. På nationell nivå finns långt utvecklade regler som syftar till att stödja genomdrivande genom administrativa förfaranden eller genom arbetstagarrepresentanter. Däremot finns ofta brister i enskilda arbetstagares möjligheter att hävda sin rätt vid domstol. På EU-nivån förhåller det sig tvärtom. EG-rätten innehåller regler och principer som syftar till säkra individers möjligheter till rättslig prövning, t ex krav i fråga om talerätt, bevisbörda, adekvat skadestånd m m. Däremot saknas i stort regler om administrativ övervakning och övervakning genom arbetstagarrepresentanter. Medan man på nationell nivå traditionellt har betonat genomförande ur ett makroperspektiv, så har man på inom EG-rätten lagt större vikt vid mikroperspektivet.

Båda perspektiven behövs
De två olika perspektiven och de olika typerna av förfaranden för genomförande bör inte uppfattas som alternativa utan som komplementära. Om man menar att ett effektivt genomförande ur makroperspektiv är angeläget, bör EU-rätten kräva införande av nationella regler som syftar till t ex tillsyn genom offentliga organ och regler som underlättar för fackföreningar och företagsråd att övervaka reglernas efterlevnad. En sådan utveckling kan skönjas i senare direktiv på arbetsrättens område. Såväl de två diskrimineringsdirektiven från år 2000 som det nyligen antagna likabehandlingsdirektivet (2002/73) innehåller t ex bestämmelser om att medlemsstaterna skall ge talerätt för organisationer. Två av direktiven ställer även krav på viss administrativ övervakning.

Jonas Malmberg