AD tillämpade EG-rätten direkt – Gravid ansågs könsdiskriminerad

AD tillämpade EG-rätten direkt
Gravid ansågs könsdiskriminerad

För första gången har en kvinna lyckats övertyga den svenska Arbetsdomstolen om att hon blivit diskriminerad vid en tjänstetillsättning för att hon var gravid. Men arbetsgivaren, ett landsting, fälldes inte för brott mot den svenska jämställdhetslagen, utan med direkt tillämpning av likabehandlingsdirektivet (76/207).

Kvinnan hade nämligen inte blivit förbigången till förmån för en man – det var en annan kvinna som hade fått jobbet. Och fram till år 2001 ansågs en arbetstagare inte diskriminerad i lagens mening om hon inte blivit missgynnad jämfört med en person av motsatt kön (nu är lagen ändrad).

Det är mer regel än undantag att mål om könsdiskriminering kör fast i långrandiga jämförelser av de inblandades meriter. Även i detta mål försvarade sig landstinget med att den kvinna som fick tjänsten hade bättre meriter än den som ratades. Men den här gången var meritvärderingen ganska enkelt undanstökad, och det är rättsfrågorna, inte bevisfrågorna, som står i fokus i domen.

För JämO, som drev målet, var saken enkel: Enligt EG-domstolens dom i målet Dekker (C-177/88) är det endast kvinnor som kan nekas anställning på grund av graviditet, alltså är detta direkt könsdiskriminerande. Det gäller oberoende av om det finns några manliga sökande eller ej. Likabehandlingsdirektivet var därmed inte korrekt genomfört och skulle i stället tillämpas direkt.

Landstingets något snåriga argumentation följde tre linjer: För det första följer det av kompetensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna att endast svensk lag skall tilllämpas. På socialpolitikens område antar EU nämligen enbart minimiregler och nationell rätt kan ge ett längre gående skydd. I Sverige kan föräldraledighet tas ut av både män och kvinnor. Vid en helhetsbedömning strider svensk rätt därför inte mot EG-rätten. För det andra har varken likabehandlingsdirektivet eller Dekker-domen den innebörd som JämO hävdar. De skyddar mot särbehandling enbart under den kortare ledighet som beror på själva nedkomsten. Under alla förhållanden bör inget skadestånd dömas ut eftersom likabehandlingsdirektivets innebörd är så oklar. Allt enligt landstinget.

Men Arbetsdomstolen gick helt på JämOs linje, och avfärdade också landstingets propå om att AD åtminstone skulle begära förhandsbesked från EG-domstolen om direktivets tolkning. AD såg heller inget skäl till att jämka skadeståndet, vilket skulle ses som en tydlig markering av att förfaranden som det aktuella inte är tillåtna.

Kerstin Ahlberg

AD 2002 nr 45, den 3 april 2002