Begränsning av fri rörlighet kan godtas trots att syftet är ekonomiskt

Ett krav på att företag från andra medlemsstater skall deponera säkerhet hos ett kreditinstitut för att få tillhandahålla tillfällig arbetskraft i landet kan vara förenligt med EG-rätten. Det får dock inte innebära att de utländska företagen utsätts för dubbla pålagor. Det slog EG-domstolen nyligen fast i ett av de många aktuella mål som rör avvägningen mellan den fria rörligheten för tjänster och skyddet för arbetstagarna.

Den italienska lag som målet rörde krävde att företag som ville tillhandahålla tillfällig arbetskraft i Italien dels skulle ha säte eller filial där, dels skulle ställa säkerhet hos ett kreditinstitut med säte eller filial i landet. Kraven försvårade den fria rörligheten för tjänster, men den italienska regeringen anförde att de var nödvändiga för att möjliggöra för arbetstagarna att ta tillvara sina rättigheter, eftersom marknaden för tillfällig arbetskraft kännetecknas av omfattande fusk och åsidosättande av arbetstagarnas rätigheter.

Lagen krävde emellertid att alla företag skulle ställa säkerhet, utan hänsyn till skyldigheter som utländska företag kunde ha i etableringslandet. Därför stred den mot EG-rätten. Också kravet på etablering i Italien underkändes som väntat.

Ett annat färskt mål rör den tyska utstationeringslagen som stadgar att byggnadsarbetare som utstationeras till Tyskland skall ha minimilön enligt det allmängiltigförklarade kollektivavtalet för branschen. Enligt förarbetena syftar lagen till att skydda den tyska byggbranschen och att minska arbetslösheten i landet. En tysk domstol ifrågasatte om regler som på detta sätt inte motiveras av de utstationerade arbetstagarnas sociala skydd kan berättiga en begränsning av den fria rörligheten för tjänster. EG-domstolen svarade att en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster inte kan motiveras av ekonomiska hänsyn, som skydd av inhemska företag. Bestämmelsen kan ändå vara förenlig med EG-rätten trots att lagstiftarens syfte är av ekonomisk art, om den objektivt sett främjar ett mål av allmänintresse, t ex skyddet av utstationerade arbetstagare. Lagstiftarens avsikt är endast en indikation, och den objektiva bedömningen ankommer på den nationella domstolen att göra.

Frågan prövades aldrig enligt utstationeringsdirektivets regler, eftersom fristen för införlivande av detta inte hade löpt ut när omständigheterna i målet inträffade.

Annie Näslund, jur kand

Mål nr C-279/00, Kommissionen mot Italien, dom den 7 februari 2002
Mål nr C-164/99, Portugaia Construções L.da, dom den 24 januari 2002