Allmänintresset viktigare än lojalitetspliktenFel avskeda sköterska som slog larm

Att avskeda en arbetstagare som anmält sin arbetsgivare till åklagare för bl. a. bedrägligt beteende utgör, enligt Europadomstolen för mänskliga rättigheter, en kränkning av yttrandefriheten. Åtminstone när anmälan bottnar i långvarig underbemanning vid ett vårdhem för gamla och arbetstagaren vid upprepade tillfällen uppmärksammat arbetsgivaren på problemen utan att denna vidtagit adekvata åtgärder.

Målet gällde en sjuksköterska i geriatrik, Birgitte Heinisch, som menade att det statsägda företaget Vivantes avskedande av henne och de tyska domstolarnas vägran att beordra att hon skulle återanställas utgjorde en kränkning av hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I målet vid
Europadomstolen var det ostridigt att avskedandet i och för sig innebar ett intrång i Heinisch yttrandefrihet. För att avgöra om detta också innebar att en kränkning hade ägt rum tog domstolen ställning till om intrånget kunde sägas stå i rimlig proportion till Vivantes motstående legitima intresse att skydda sitt rykte och affärsintresse.

Europadomstolen upprepade sin ståndpunkt från tidigare praxis att yttrandefriheten gäller på arbetsplatser också när anställningsförhållandet som i detta fall regleras privaträttsligt, och att staten har en positiv skyldighet att skydda yttrandefriheten även i relationen mellan enskilda. När det gäller avvägningen mellan parternas motstående intressen har, enligt domstolen, omfattningen av arbetstagarens lojalitetsplikt mot arbetsgivaren betydelse, och den kan visserligen vara mer uttalad för offentliganställda än för privatanställda men utgör otvivelaktigt en beståndsdel också i ett privat anställningsförhållande.

Avgörande här var att avslöjandet motiverades av ett starkt allmänintresse. I samhällen där en allt större andel av den äldre befolkningen blir föremål för institutionell vård är avslöjanden om kvalitén eller missförhållanden i vården av central betydelse för att förhindra övergrepp, med tanke på att dessa patienter är särskilt sårbara då de ofta inte själva kan fästa uppmärksamheten på sådana brister. Det är särskilt uppenbart när vården tillhandahålls av ett av staten ägt företag, då allmänhetens förtroende för statlig vård står på spel. Detta allmänintresse väger i sig tyngre än företagets intresse av att skydda sitt rykte och affärsintresse. Domstolen konstaterade vidare att Heinisch vid ett fl ertal tillfällen uppmärksammat arbetsgivaren på problemen utan att denne hade vidtagit någon adekvat åtgärd, vilket gjorde det befogat att rapportera utåt. Det fanns inte heller någon anledning att tvivla på sanningshalten i informationen eller på att Heinisch hade goda avsikter med sitt handlande. Slutligen konstaterar domstolen att hon utsatts för den strängaste sanktion som fanns att tillgå när hon avskedades. Detta hade negativa återverkningar inte bara för Heinisch personligen utan kunde också få en avkylande effekt på andra vårdanställdas vilja att anmäla missförhållanden. Detta vore i sig mycket allvarligt för samhället i dess helhet, inte minst på grund av att äldre ofta inte själva kan försvara sina rättigheter. Sanktionen ansågs därmed vara oproportionerligt hård och den sammanlagda bedömningen blev att en kränkning av Heinisch yttrandefrihet hade ägt rum.

Petra Herzfeld Olsson
jur dr, Uppsala universitet

Case of Heinisch v Germany, application no 28274/08, dom den 21 juli 2011. När detta skrivs är det oklart om domen kommer att överklagas.