Ännu ett klargörande från EuropadomstolenStridsrätten del av föreningsfriheten

Även rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en del av föreningsfriheten enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Det tycks nu stå klart sedan Europadomstolen i Strasbourg i målet Enerji Yapi-Yol Sen, byggt vidare på sin nya praxis i målet Demir and Baykara (se EU & arbetsrätt nr 4/2008 sid 1).

Den lag som gällde i Turkiet 1996 erkände inte rätten att förhandla kollektivt och vidta stridsåtgärder för statstjänstemän. Samtidigt pågick ett arbete med att anpassa turkisk rätt till internationella konventioner om fackliga rättigheter. Centralorganisationen för fackföreningar inom den offentliga sektorn planerade därför en endags-strejk för att statstjänstemännens rätt att få kollektivavtal skulle erkännas. Strax före aktionsdagen utfärdade staten ett cirkulär, där alla statstjänstemän förbjöds att delta i manifestationen. De som trotsade förbudet hotades med sanktioner. Tre förtroendemän i fackföreningen Enerji Yapi-Yol Sen deltog ändå och ålades disciplinpåföljder. Efter att förgäves ha försökt få nationella domstolar att upphäva cirkuläret klagade de hos Europadomstolen över att deras föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen hade kränkts.

Den turkiska regeringen invände att cirkuläret inte hade hindrat fackföreningen från att utöva sina lagliga aktiviteter, och att det därmed inte heller hade medfört något ingrepp i föreningsfriheten. Regeringen hänvisade bl.a. till målet Schmidt och Dahlström från 1976, där Europadomstolen i och för sig konstaterade att strejken är ett av de viktigast medel en fackförening har för att ta till vara medlemmarnas intressen, men samtidigt sade att det även fi nns andra medel för att möjliggöra detta och att konventionen inte garanterar att fackföreningar ska behandlas på något visst sätt.

Frågan om det betyder att en stat inte behöver tillerkänna en fackförening strejkrätt överhuvudtaget, så Ännu ett klargörande från Europadomstolen Stridsrätten del av föreningsfriheten länge denna ges andra medel för att ta tillvara medlemmarnas intressen, har inte fått något entydigt svar i Europadomstolens tidigare praxis. Den nya domen förefaller att råda bot på ovissheten.

Eventuella alternativa medel för att ta tillvara de fackliga intressena diskuteras över huvud taget inte i domen. Domstolen konstaterar att strejkrätten erkänns av ILO:s övervakningsorgan som en oskiljaktig del av den fackliga föreningsfriheten enligt ILO-konventionen nr 87, och att den Europeiska sociala stadgan även erkänner strejkrätten som ett effektivt medel för att utöva rätten till kollektiva förhandlingar. Med detta avvisar domstolen den turkiska regeringens påstående att cirkuläret inte innebar någon inskränkning av föreningsfriheten enligt Europakonventionen.

Därefter prövar den om denna begränsning möjligen ändå är tilllåten. För att kunna rättfärdigas måste den uppfylla tre kriterier: Den ska vara föreskriven i lag, den ska fylla något av de legitima syften som anges i artikel 11.2 och den måste vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Domstolen uttrycker tvivel på om inskränkningen ens fyller något legitimt syfte, men anser sig inte behöva utreda det. Den kommer nämligen fram till att begränsningen i alla händelser går utöver vad som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Visserligen är strejkrätten inte oinskränkt, utan kan underkastas vissa villkor och begränsningar. Det kan t.ex. vara förenligt med föreningsfriheten att förbjuda strejker bland tjänstemän som arbetar med myndighetsutövning. Men förbudet kan inte som i detta fall utsträckas till alla statstjänstemän, eller till anställda vid statsägda företag. Lagregler som begränsar strejkrätten måste därför så klart och snävt som möjligt defi niera vilka grupper som omfattas.

Det omstridda cirkuläret innehöll ett absolut förbud för alla statstjänstemän mot att delta i strejken och sanktionerna var ägnade att avskräcka dem från att delta. Därmed innebar det ett oproportionerligt angrepp på fackföreningens möjligheter att effektivt utöva sina rättigheter enligt artikel 11.

Kerstin Ahlberg

Affaire Enerji Yapi-Yol Sen c. Turquie (Requête no 68959/01) dom av Europadomstolen för mänskliga rättigheter den 21 april 2009