EU-domstolens generaladvokat ifrågasätter finska regler om allmänt bindande kollektivavtal

Det är finsk rätt, inte polsk, som ska avgöra om det finska Elektrikerförbundet kan driva de utstationerade arbetstagarnas lönekrav i domstol, menar EU-domstolens general-advokat i sitt förslag till dom i målet om 186 polska elektriker som inte anser sig ha fått rätt lön enligt det allmänt bindande finska kollektivavtalet (se EU & arbetsrätt nr 4/2013 s. 2). När det gäller den egentliga frågan i målet – om alla de förmåner som fackföreningen kräver kan ingå i minimilönen enligt artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet (96/71) – hänvisar han till att det är medlemsstaterna som bestämmer innehållet i minimilönen, vilket gör att han inte vill slå fast någon absolut definition.

Elektrikerna arbetade vid kärnkraftverksbygget i Olkiluoto när Elektrikerförbundet upplyste dem om att de hade rätt till högre lön. De gick med i förbundet och överförde sina lönefordringar dit för att få hjälp att driva dem i domstol. Arbetsgivaren hävdar i första hand att polsk rätt ska tillämpas, vilket skulle innebära att fackföreningen inte har rätt att föra talan för sina medlemmar. Det är fel, menar generaladvokaten. Det är utan tvekan finsk rätt som ska tillämpas.

När det gäller frågan om vilka förmåner som kan ingå i den ”minimilön” som en värdstat kan kräva att utländska företag betalar sina utstationerade anställda menar general-advokaten att EU-domstolens tidigare uttalanden inte är användbara som praktisk måttstock. Eftersom det är medlemsstaterna som fastställer innehållet i minimilönen är det, enligt generaladvokaten, inte önskvärt att ge begreppet en absolut, global definition genom rättslig tolkning. I stället får man avgöra från fall till fall vilka av ersättningarna i ett kollektivavtal som ingår i minimilönen i utstationeringsdirektivets mening. Han går sedan igenom var och en av de lönekomponenter som är omstridda i målet och anger förutsättningar för att de ska kunna räknas in.

Men generaladvokaten för också ett allmänt resonemang om allmängiltiga kollektivavtal i samband med utstationering och gör då ett par anmärkningsvärda uttalanden. Han inleder med att konstatera att ”kollektivavtal som metod för att fastställa löner är en omdebatterad företeelse”, ett milt sagt främmande påstående ur nordisk synvinkel. Därefter resonerar han om en fråga som varken parterna i målet eller den finska domstolen har tagit upp. Han antyder nämligen att det finska systemet med allmänt bindande kollektivavtal som sådant kanske inte är förenligt med den fria rörligheten för tjänster. Orsaken är att inhemska arbetsgivare, med generaladvokatens ord, kan ”kringgå” det allmängiltiga kollektivavtalet genom att sluta ett eget kollektivavtal direkt med den fackliga organisationen. Nu konstaterar han själv att det finska kollektivavtals- systemets förenlighet med unionsrätten inte direkt har ifrågasatts i målet. Inte desto mindre öppnar hans uttalanden svindlande perspektiv. 

Kerstin Ahlberg

Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka Akcyjna, generaladvokatens förslag till dom den 18 september 2014