Grundlig skildring av facklig föreningsfrihetsom mänsklig rättighet

Petra Herzfeld Olsson: Facklig föreningsfrihet som mänsklig rättighet, Iustus förlag 2003,647 sid, ISBN 91-7678-531-9

Facklig föreningsfrihet har som grundläggande funktion att ge underlag för arbetstagarnas inflytande över produktionsresultatens fördelning. Med tiden har dock denna frihet kommit att betraktas också som en del av den åsiktsfrihet som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle. Föreningsfriheten är nu klassificerad som mänsklig rättighet i en rad folkrättsliga dokument, såväl i konventioner från FN och ILO som i europeiska överenskommelser.

Föreningsfrihetens innebörd i internationella dokument står i centrum för Petra Herzfeld Olssons avhandling ”Facklig föreningsfrihet som mänsklig rättighet”. Begreppet facklig föreningsfrihet avgränsar hon så att det omfattar inte bara arbetstagares positiva och negativa föreningsrätt utan också fackförenings rätt att förhandla och vidta stridsåtgärder. Hon analyserar de olika folkrättsliga instrumenten och påvisar vissa skillnader i tolkningen.

Framställningen bygger på en omfattande inventering av hur konventionerna har tolkats av de organ – mestadels expertkommittéer av olika slag – som har till uppgift att övervaka nationell tillämpning. Materialet har delvis varit svårtillgängligt, och det har sitt värde att organens ställningstaganden på detta sätt presenteras i strukturerad form. Ett avslutande kapitel behandlar svensk rätt i belysning av de internationella instrumenten.

För EU & arbetsrätts läsekrets torde ett omfattande kapitel om föreningsfriheten som grundläggande rättighet i EU vara av särskilt intresse. Här analyseras bl a den i Nice år 2000 antagna stadgan. Dess regler skall enligt framtidskonventets förslag i juli 2003 bilda avdelning 2 av EUs tilltänkta grundlag. Beträffande artikel 28 om rätten till förhandling och stridsåtgärder påvisar författaren klarsynt att ordalagen är sådana att de nationella ordningarna inte rubbas, något som gör regleringen på europeisk nivå innehållslös, om den inte tillskrivs en underförstådd kärna av materiell substans.

I syfte att ge en smula föreningsrättsligt skydd i svensk rätt åt arbetssökande nämner författaren som en tänkbar grund förbudet mot diskriminering på grund av ”övertygelse” i direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78). Vid den svenska implementeringen i den delen har dock begreppet bestämts restriktivt till att avse endast ”annan trosuppfattning” (SFS 2003:307).

Även om beskrivningen och analysen av det omfattande materialet i allt väsentligt framstår som nyanserad och vederhäftig, går avhandlingen inte fri från invändningar. Bokens omfång, drygt 600 sidor, borde ha bantats genom reducering av ämnen eller material. Ett exempel gäller de två FN-konventionerna 1966 om medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Praxis om dessa konventioner avser ofta beteenden som knappast har intresse i ett nordiskt perspektiv.

Författaren döljer inte sin sympati för att föreningsfriheten ges vidsträckt omfång, men är berömvärt objektiv i sin redovisning av materialet. Någon gång kan dock en läsare tycka att hon borde ha gett större tyngd åt principen att konventioner på detta område brukar ge staterna ”a wide margin of appreciation”.

Som helhetsomdöme får sägas att Petra Herzfeld Olsson genom sin avhandling på värdefullt sätt har vidgat vår kunskap och fördjupat vår förståelse för den internationella regleringen av föreningsfriheten.

Tore Sigeman
professor emeritus