Hur långt går EUs kompetens?

EUs arbete för att främja mänskliga rättigheter genom sina yttre förbindelser äger rum inte bara inom ramen för ”den andra pelarens” utrikespolitiska och säkerhetspolitiska samarbete, utan också inom den första pelaren, där det kommer till uttryck exempelvis i bindande avtal i vilka EG (inte EU) är part, påpekade Allan Rosas från kommissionens rättstjänst, som medverkade vid seminariet. Rosas resonerade om hur långt kommissionen och EG kan gå i dessa ansträngningar.

Rosas drog för det första slutsatsen att begreppet ”mänskliga rättigheter” i EU-sammanhang åtminstone i princip inbegriper sociala och ekonomiska rättigheter, även om omfattningen kan diskuteras. Han gav exempel från kommissionens praxis: För några år sedan antog europeiska rådet i Köpenhamn principer som understryker att länder som vill bli medlemmar måste respektera de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen. I kommissionens yttrande över de tio östeuropeiska länder som nu kandiderar tog den följaktligen med ett avsnitt om demokrati och mänskliga rättigheter i varje stat, och beslöt också att säga något om sociala och ekonomiska rättigheter.

EGs kompetens
Det är emellertid en omdebatterad fråga hur långt kommissionen och EG kan gå för att främja sociala rättigheter som mänskliga rättigheter i sin externa politik. Ett sätt att gå runt frågan vore att EG antog den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, men den lösningen avvisades av EG-domstolen i dess yttrande 2/94. Domstolen ansåg att EG inte hade någon kompetens, inte ens enligt artikel 235 i Romfördraget, att anta nya regler eller sluta internationella avtal som rör mänskliga rättigheter.

Men då måste man förklara hur det kommer sig att EG trots allt kan göra en hel del när det gäller mänskliga rättigheter, även i sina yttre förbindelser, sade Rosas och gav exempel: Sedan början av 1990-talet har det funnits en klausul om mänskliga rättigheter i EGs avtal om handel och samarbete med tredje land. I maj 1995 antog rådet en modellklausul för alla kommande avtal. Enligt kommissionens uppfattning inkluderar referensen till mänskliga rättigheter och demokrati i denna klausul åtminstone vissa grundläggande sociala rättigheter – de är i varje fall inte uteslutna. Argumentet är att detta är grundläggande mänskliga rättigheter. Klausulen innebär följaktligen inte (med tanke på EG-domstolens yttrande 2/94) att man stiftar nya regler, utan den bekräftar regler som redan existerar.

Jurister må tvista om ifall detta är internationell sedvanerätt eller allmänna folkrättsliga principer eller båda delar, men det finns en kärna av minimiregler, sade Allan Rosas. Klausulen hänvisar till FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen innefattar sociala rättigheter även om det kanske inte är i samma omfattning eller lika preciserat som i ILO-konventionerna. Genom att godta denna klausul som bindande i avtal bidrar EG till en viss internationell praxis. Klausulens viktigaste rättsliga funktion är att avtalet kan sägas upp om någon av parterna bryter mot den.

Förutom bilaterala fördrag finns självständiga regleringar som rör EGs yttre förbindelser. Ett exempel är EGs allmänna preferenssystem (GSP), som innebär att extra handelsförmåner garanteras unilateralt till utvecklingsländer. Beviljade förmåner kan dras in på grund av brott mot en rad normer, inklusive slaveri och tvångsarbete. Den möjligheten utnyttjades till exempel när det gällde Myanmar (Burma).
Detta innebär inte att man tvingar på länder ILO-konventioner, förklarade Rosas. En del av dessa är inte ratificerade av medlemsstaterna, och det är tveksamt om EG kan ratificera dem. Återigen är tolkningen att det är fråga om allmänna folkrättsliga principer – slaveri och tvångsarbete är förbjudna enligt jus cogens. EG bara bekräftar dessa principer och tillämpar dem i ett konkret fall.

Ytterligare ett sätt att främja mänskliga rättigheter är genom finansieringsordningar, t ex TARSIS för före detta Sovjet och MEDA för medelhavsländerna. De innehåller en klausul om mänskliga rättigheter som liknar den i de bilaterala avtalen. Den användes för första gången hösten 1997 mot Vitryssland.

EU och WTO
Världshandelsorganisationens (WTO) betydelse underskattas ofta, menade Allan Rosas. Med 131 medlemsstater har WTO blivit nästan universell. Det blir alltså allt färre länder mot vilka man kan vidta handelssanktioner på grund av brott mot de mänskliga rättigheterna utan att ägna åtminstone någon uppmärksamhet åt WTOs regler. Rosas tog det allmänna preferenssystemet som exempel: WTO-regleringen tillåter i och för sig diskriminering till förmån för utvecklingsländer. Men principen om icke-diskriminering reser frågan om det är möjligt att göra skillnad mellan olika utvecklingsländer, och på vilka grunder. Kommissionens argument är att det är tilllåtet på grund av jus cogens. Att vägra ge handelsförmåner åt ett land som bryter mot förbudet mot tvångsarbete är inte diskriminering, det är tillämpning av en objektiv norm enligt internationell rätt.

Men WTO-reglerna tillåter bojkott av produkter som framställts genom tvångsarbete, inte av länder som tillämpar tvångsarbete. Mycket beror alltså på viljan hos de skiljenämndsliknande grupper som är en del av WTOs tvistelösningsförfarande att ta hänsyn till miljönormer och mänskliga rättigheter. När det gällde USAs restriktioner för import av vissa räkprodukter tycktes denna vilja inte gå särskilt långt. Den grupp som tog ställning till klagomålen mot EGs restriktioner för import av kött med tillväxthormon sade å andra sidan att försiktighetsprincipen kan tas i beaktande som en allmän internationell rättsprincip på hälsoområdet. Kanske kan liknande allmänna rättsprinciper, inklusive mänskliga rättigheter, tas i beaktande när man tolkar avtalsvillkor, menade Allan Rosas.

BB, KA