I bokhandeln: Inträngande rättslig analys av den sociala dialogen

Inträngande rättslig analys av den sociala dialogen

Edith Franssen: Legal Aspects of the European Social Dialogue, Akademisk avhandling, Intersentia 2002, 383 sidor, ISBN: 90-5095-255-0

Genom det s k sociala avtal som träffades 1992 av alla dåvarande EG:s medlemsstater utom Storbritannien, gavs de europeiska arbetsmarknadsparterna en formell roll vid utarbetande av direktiv på arbetsrättens område.

Denna s k sociala dialog innebär i korthet att kommissionen, innan den lägger fram förslag till nya direktiv, skall samråda med parterna. Parterna kan då, om de så önskar, överta initiativet från kommissionen och själva förhandla och sluta avtal i frågan.

Om parterna träffar avtal kan dessa antingen begära att avtalet skall antas som direktiv eller bestämma att avtalet skall genomföras ”i enlighet med de förfaranden och den praxis som arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna särskilt tillämpar”.

Genom Amsterdamfördraget från 1997 kom dessa regler att införas som artikel 138–140 EG-fördraget. Förfarandet har resulterat i ett flertal europeiska avtal, bl.a. om visstidsanställningar och deltidsarbete. Flera av avtalen har genom beslut av rådet upphöjts till direktiv.

Edith Franssens avhandling behandlar ingående olika rättsliga frågor som den sociala dialogen aktualiserar: Vilka organisationer skall medverka i dialogen? Vilka rättsliga effekter har de europeiska avtalen i relation till de avtalsslutande organisationerna, de nationella medlemsorganisationerna respektive enskilda arbetstagare och arbetsgivare? I vilken utsträckning kan bristande genomförande av avtalen bli föremål för prövning i EG-domstolen? Måste rådet omvandla avtalet till ett direktiv om parterna begär det?

Den ingående analys av frågorna som Franssen ger saknar motstycke i engelskspråkig litteratur. Frågeställningarna är notoriskt svårbedömda, bl a eftersom det auktoritativa rättsliga materialet är begränsat. T ex finns nästan ingen rättspraxis från EG-domstolen som belyser frågorna.

En allmän anmärkning mot framställningen är att Franssens slutsatser om rättsläget presenteras som något mer självklara än de, mot bakgrund av bristen på t ex rättspraxis, kan vara. Uppfattade som tolkningsförslag är dock slutsatserna intressanta och tänkvärda.

Jonas Malmberg