Konventets förslag om EU-stadgan hotar de sociala rättigheternas status

Förslaget till EUs framtidskonvent om hur unionens stadga om grundläggande rättigheter skall göras rättsligt bindande innebär ett direkt angrepp mot de sociala rättigheternas status. Det sade professor Brian Bercusson då han föreläste om behandlingen av de sociala frågorna i EUs framtidskonvent vid Arbetslivsinstitutets öppna seminarium i februari. Bercusson kommenterade särskilt förslaget att stadgan om de grundläggande rättigheterna skall inlemmas i det nya fördraget (se EU & arbetsrätt nr 4/02). Han välkomnade visserligen förslaget att göra stadgan bindande, men menade att det föreslagna sättet och de ändringsförslag som gjorts i själva stadgan inte är acceptabla.

Bercusson konstaterade att den arbetsgrupp som utarbetat förslagen själv tagit till utgångspunkt att man inte skall göra några ändringar i stadgans materiella innehåll, utan att den överenskommelse om innehållet som man efter svåra förhandlingar lyckades nå i det tidigare konvent som utarbetade stadgan och bland medlemsstaterna skall bestå. Men i praktiken har arbetsgruppen inte hållit sig till tekniska förslag utan kommit med principiella ställningstaganden som utgör ett direkt angrepp mot de sociala rättigheterna, menade han. Med tanke på att stadgan innehåller ett flertal viktiga grundläggande rättigheter för arbetstagare (t ex fri förhandlingsrätt, rätt att vidta stridsåtgärder, rätt till information och samråd samt rätt till uppsägningsskydd, semester, rättvisa och skäliga arbetsförhållanden och arbetsvillkor) är frågan av stor praktisk betydelse.

Bercussons kritik grundar sig framför allt på det förslag till tillägg till stadgans artikel 52 som arbetsgruppen föreslagit och som lyder:
“52.5 De bestämmelser i denna stadga som innehåller principer kan genomföras genom rättsakter och verkställighetsföreskrifter som antas av unionens institutioner och organ och genom medlemsstaternas åtgärder när de tillämpar unionsrätten vid utövandet av sina respektive befogenheter. De får åberopas inför domaren endast för tolkningen av sådana åtgärder och för avgörandet om deras laglighet.”

Bercusson menar att ordalydelsen i detta stadgande utgör ett angrepp på en viktig principiell kompromisslösning som gjordes när stadgan utarbetades, nämligen att man inte skulle särbehandla sociala och ekonomiska rättigheter genom att karaktärisera dem som ”principer” eller programförklaringar till skillnad från medborgerliga och politiska rättigheter, utan att alla typer av rättigheter skulle ha samma status i stadgan. Detta avspeglar sig också i stadgans språkbruk där man konsekvent talar om ”rättigheter”. Den föreslagna nya texten gör däremot skillnad mellan artiklar i stadgan som sägs innehålla enbart principer och som har en svag rättslig effekt och artiklar som innehåller rättigheter, d v s traditionella politiska och medborgerliga rättigheter. I motiven hänvisar arbetsgruppen uttryckligen till sociala bestämmelser som exempel på sådana som är av principiell natur. Detta strider enligt Bercusson direkt mot enskilda bestämmelser i stadgan som uttryckligen till sin ordalydelse konstruerar flera av de sociala rättigheterna som rättigheter och inte som principer. Bercussons slutsats blev att ändringen enbart är ägnad att skapa tolkningssvårigheter och inkonsistens i stadgan, och att man vid den fortsatta beredningen bör hålla fast vid tanken att alla rättigheter har samma status, för att sedan reda ut vilka rättsliga effekter varje enskild rättighet kan få.

KA, NB

Arbetsgruppens förslag har nr CONV 354/02 och finns på
http://european-convention.eu.int