Lapsus av framtidskonventet hot mot nordiska modellen?

Möjligheten att genomföra EU-regler på det arbetsrättsliga området genom kollektivavtal kommer att inskränkas på ett paradoxalt sätt om det så kallade framtidskonventets förslag till ny konstitution för EU antas i sin nuvarande lydelse. De nordiska länderna har all anledning att gå in med gemensamma förbättringsförslag.

Under arbetet på den nya konstitutionen diskuterades mycket om och hur arbetsmarknadsparternas roll borde noteras i avdelningen om ”Unionens demokratiska liv”. Slutresultatet blev en passus om att EU skall ”erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den skall underlätta dialogen dem emellan med respekt för deras autonomi”.

Däremot var det tyst kring frågan om hur den princip som finns fastställd i det nuvarande fördragets artikel 137.3 skall leva vidare i den nya konstitutionen. Stadgandet föreskriver att en medlemsstat på gemensam begäran av arbetsmarknadens parter kan överlåta åt dessa att nationellt genomföra direktiv på socialpolitikens område. Sådana direktiv har som känt kunnat komma till antingen i normal lagstiftningsordning eller, med stöd av artikel 139, genom avtal på gemenskapsnivå mellan arbetsmarknadens parter. Sådana avtal har ingåtts bl a om föräldraledighet, deltidsarbete och tidsbegränsade anställningar. Ministerrådet har sedan antagit direktiv som gjort avtalen bindande för medlemsstaterna.

Den nyreglering konventet föreslår bygger när det gäller socialpolitiken i allmänhet i hög grad på gällande rätt. En stor nyhet är dock att man generellt vill införa nya lagstiftningsinstrument för EU i form av en ny rättsaktstypologi: europeiska lagar, europeiska ramlagar, europeiska förordningar och europeiska beslut. Samtliga dessa rättsakter kan vara bindande (se artikel I-32 i CONV 797/03).

Mot denna bakgrund blir innehållet i den föreslagna artikel III-101 (se CONV 802/03), som slår fast att avtal mellan arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå kan genomföras antingen i enlighet med de förfaranden och den praxis som arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna särskilt tillämpar eller genom ”ett europeiskt beslut”, problematisk. Detta innebär att europeiska ramlagar (motsvarar långt det vi i dag kallar direktiv) blir uteslutna, trots att man i praxis till dags dato använt direktiv som implementeringsinstrument.

En betydande ändring uppstår vidare i och med att artikel III-99.4 (motsvarar nuvarande artikel 137.3) uttryckligen säger att medlemsstaterna kan överlåta till arbetsmarknadens parter att genomföra europeiska ramlagar på nationell nivå. Denna möjlighet gäller däremot inte genomförandet av europeiska beslut. I och med att europeiska beslut är det enda instrumentet för att göra arbetsmarknadsavtal på gemenskapsnivå bindande för medlemsstaterna utesluter man att dessa i sin tur kan överlåta åt arbetsmarknadens parter att genomföra dem på nationell nivå, vilket förefaller paradoxalt.

Det är inte uteslutet att denna förändring i förhållande till det rådande rättsläget är en oavsiktlig konsekvens av pressad arbetstakt i förening med att konventet nydesignat rättsaktstypologin. Under alla omständigheter finns det vägande orsaker för de nordiska länderna – där partsimplementering fortfarande är ett reellt alternativ – att noga studera konventets förslag också i dessa delar och gemensamt gå in med förbättringsförslag.

Niklas Bruun