Nordiska länder på väg genomföra direktivet om information och samråd – Norge: Lagförslag lämnar många frågor obesvarade

Nordiska länder på väg genomföra
direktivet om information och samråd

Norge: Lagförslag lämnar många frågor obesvarade

Vem skall vara ”arbetstagarnas representant” och vem skall ha rätt att föra talan om arbetsgivaren bryter mot reglerna om information och samråd? Det är bara ett par av de frågor som Arbeidslivslovsutvalget lämnat obesvarade i sitt förslag om hur direktivet om information och samråd skall genomföras i norsk rätt.

I norsk rätt finns ännu ingen generell lagstiftning om information och samråd. Bolagslagstiftningen har regler om arbetstagares styrelserepresentation. Regler om skyddsombud och skyddskommitté finns i arbetsmiljölagen, där det också finns regler om information och samråd om enstaka särskilda ämnen (som t ex massuppsägningar och övergång av verksamhet). De sakområden som direktivet om information och samråd omfattar är däremot typiskt sett reglerade i kollektivavtal, både i privat och offentlig sektor.

De största norska arbetsmarknadsorganisationerna föreslog år 2002 att direktivet skulle genomföras genom kollektivavtal, men fick inget gehör. Enbart kollektivavtal hade heller inte varit tillräckligt; kollektivavtalens täckningsgrad i den privata sektorn är inte högre än drygt 50 procent. Det kan emellertid också ifrågasättas om det förslag som nu lagts fram är tillräckligt. Direktivet föreslås bli genomfört som en del i en ny arbetslivslag (se EU & arbetsrätt nr 1/2004). Både förslaget till lagtext och övervägandena i betänkandet NOU 2004:5 är ganska kortfattade. Här skall bara två problem kort nämnas:

Arbetsgivarna skall enligt förslaget vara skyldiga att informera och samråda med ”representanter för arbetstagarna”. Vilka dessa är sägs det emellertid inget om. Många olika situationer kan förekomma. Ett företag kan vara bundet av flera kollektivavtal, enligt vilka det finns lokala förtroendemän för respektive fackliga organisation. Samtidigt brukar företaget ha anställda som inte företräds av dessa. Eller företaget kan vara utan kollektivavtal och därmed utan fackliga förtroendemän överhuvudtaget. Lagförslaget ger ingen anvisning om vem som skall anses vara, eller hur man skall kunna bestämma vem som skall vara, ”arbetstagarnas representant”. Problemställningen är väl känd och har diskuterats i andra sammanhang, men den är inte berörd i motivuttalandena till de nya bestämmelserna. En klar och effektiv lösning saknas.

Kontrollen av att reglerna om information och samråd efterlevs skall enligt kommittébetänkandet ske genom Arbeidstilsynets tillsyn. Kommittén tycks förutsätta att lagens regler om behörighet att föra talan inför domstol inte kommer att kunna användas, i varje fall inte i praktiken. Någon diskussion om den frågan, eller vem som i sådana fall kan vara rättssubjekt på arbetstagarsidan förs emellertid inte. Däremot sägs det uttryckligen att det kan vara oklart i vilken mån tillsyn genom Arbeidstilsynet är tillräcklig för att tillgodose EES-avtalets krav på effektivt rättsskydd. Också här öppnar således den reglering som föreslås för kritik och konflikt.

Stein Evju
professor, Oslo universitet