Parter och politiker i Sverige eniga i motstånd mot nytt arbetsvillkorsdirektiv

Europeiska kommissionens förslag till direktiv ”om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i Europeiska unionen” innebär ett stort ingrepp i den svenska modellen vars konsekvenser blir svåra att överblicka. Det anser ett enigt arbetsmarknadsutskott i Sveriges riksdag, som har instruerat regeringen att bland annat försöka få de delar som går ut på att införa regler om materiella arbetsvillkor strukna. Och det är inte bara de politiska partierna över hela skalan som är eniga; även arbetsmarknadens parter är överens om att förslaget är oacceptabelt.

Direktivförslaget lades fram bara några veckor efter att den europeiska s.k. pelaren för sociala rättigheter (se EU & arbetsrätt 1-2/2017 s. 8) hade antagits vid det sociala toppmötet i Göteborg i november och är, enligt kommissionen, en viktig åtgärd för att förverkliga pelarens principer.

Direktivet ska ersätta det s.k. upplysningsdirektivet (91/533). Enligt det är arbetsgivare skyldiga att, senast två månader efter anställningens början, ge arbetstagaren skriftlig information om vilka de viktigaste arbets- och anställningsvillkoren är. Direktivet säger inget om hurdana villkoren ska vara – bara att arbetsgivaren måste informera om dem, vilka de än är.

Enligt det nya direktiv som kommissionen har föreslagit ska informationsskyldigheten utvidgas. Informationen ska gälla fler faktorer än nu och lämnas redan första dagen. Kommissionen vill dessutom att dessa rättigheter ska omfatta alla som, mot ersättning, utför arbete åt någon annan och under ledning av denne. Detta ska säkerställas genom att man inför en EU-rättslig definition av vem som är arbetstagare. Idag är det medlemsstaterna själva som avgör vilka som ska räknas dit, och därför faller många utanför direktivets skydd.

Att det är medlemsstaternas egna definitioner av arbetstagarbegreppet som gäller är det normala i de arbetsrättsliga direktiven (arbetstidsdirektivet hör till undantagen). Det gör att dessa får olika genomslag i olika länder vilket är en nagel i ögat på kommissionen. På senare år har den därför fört fram tanken att definitionen borde vara densamma i hela EU. De tankarna har dock alltid mött kraftigt motstånd och något lagförslag har den hittills inte vågat lägga fram.

Men nu har det alltså skett, och förslaget att arbetstagarbegreppet ska definieras på EU-nivå är ett av de inslag som partierna i Sveriges riksdag och arbetsmarknadens parter enhälligt gör tummen ner för. Regeringen bör under alla omständigheter se till att arbetstagarbegreppet regleras nationellt även i fortsättningen, skriver arbetsmarknadsutskottet. Skulle man införa en ny definition på EU-nivå finns det risk inte bara för oönskade konsekvenser för arbetsrätten, det kan dessutom få effekter på rättsområden där medlemsstaterna har exklusiv kompetens, till exempel socialförsäkring och skattelagstiftning.

Den andra stora nyhet som har väckt ont blod är att direktivet inte, som nu, enbart ska slå fast en rätt för arbetstagarna att få information. Det ska också innehålla en uppsättning materiella minimivillkor som ska gälla för alla arbetstagare inom EU, oavsett anställningsform. Det kommissionen föreslår är inte någon fullständig katalog över minimirättigheter, utan ett fåtal regler som framför allt kan gagna arbetstagare med otrygga och atypiska anställningsformer:
• Provanställningar får inte vara längre än sex månader;
• s.k. exklusivitetsklausuler som hindrar arbetstagare från att arbeta åt andra arbetsgivare ska som regel inte vara tillåtna;
• arbetstagare med varierande arbetstid ska informeras om arbetstidens förläggning i rimlig tid i förväg;
• arbetstagare med minst sex månaders anställning hos samma arbetsgivare ska ha rätt att ansöka om överföring till en anställningsform med mer förutsägbara och trygga arbetsvillkor (om någon sådan är tillgänglig);
• ifall arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla en viss utbildning för att arbetstagaren ska kunna utföra det arbete han eller hon är anställd för, ska utbildningen ges utan kostnad för denne.

Dessa materiella villkor bör strykas helt, enligt både parterna och arbetsmarknadsutskottet. Den här typen av arbets- och anställningsvillkor regleras i kollektivavtal i Sverige, och förslaget skulle medföra ett brott mot den traditionen och ett ingrepp i parternas autonomi på områden där de idag har fria händer. I fortsättningen skulle utgångspunkten vara att EU bestämmer vilka villkor som ska gälla och drar gränsen för vilka anpassningar som parterna kan göra i kollektivavtal, menar de.

Visserligen ska arbetsmarknadens parter enligt direktivförslaget kunna sluta kollektivavtal med avvikande regler, men förutsättningen är då att de iakttar ”det övergripandet skyddet av arbetstagare”. Den reservationen innebär att EU-domstolen skulle ha rätt att överpröva villkoren i svenska kollektivavtal, vilket förstås är oacceptabelt för parterna.

Om bestämmelserna om de materiella arbetsvillkoren trots allt finns kvar i det direktiv som till sist antas, bör möjligheterna att göra avsteg från dessa genom kollektivavtal följaktligen göras absolut, är den svenska inställningen.

Kerstin Ahlberg

COM(2017) 797 den 21 december 2017 Förslag till direktiv om tydliga och förutsägbara anställningsvillkor i Europeiska unionen

Arbetsmarknadsutskottets utlåtande 2017/18:AU11