Regler om fri rörlighet för arbetstagare inte tillämpliga vid utstationering

År 1998 begärde en arbetsdomstol i Wiesbaden förhandsbesked från EG-domstolen i inte mindre än tio mål, som alla gällde tillfällig utstationering av byggnadsarbetare till Tyskland (se EU & arbetsrätt nr 2/1998, s 6). Bakgrunden var att flera bolag, bland dem det portugisiska Finalarte Sociedade de Construção Civil Lda, som fullgjorde entreprenadkontrakt i Tyskland med hjälp av egna anställda eller hyrde ut arbetskraft för utförande av byggnadsarbeten, inte ville betala avgifter till den tyska semesterkassan för byggnadsbranschen och tillhandahålla kassan olika uppgifter.

EG-domstolen ställdes inför frågan om tillämpningen av EG-fördragets artikel 48 om fri rörlighet för arbetstagare och artiklarna 59 och 60 om fri rörlighet för tjänster (numera artiklarna 39, 49 och 50). Vidare ifrågasatte den tyska domstolen om inte utstationeringsdirektivet (96/71) stred mot fördragets bestämmelser.

EG-domstolens dom innehåller inga överraskningar vad gäller resonemanget om fri rörlighet för tjänster, utan kan anses bekräfta vad som uttryckligen gällt tidigare bland annat med stöd av Arblade-domen (C-369/96 och C-376/96).

Fri rörlighet för tjänster innebär inte endast ett förbud mot diskriminering, det innebär också ett förbud mot att på olika sätt administrativt eller kostnadsmässigt försvåra tjänsteutbudet för utländska aktörer i medlemsländerna. Ett allmänintresse, som målet att skydda arbetstagarna, kan dock göra det tillåtligt att ställa krav som försvårar tjänsteentreprenörernas verksamhet, under förutsättning att dessa drabbar samtliga aktörer på marknaden lika. Skyldigheten för en utländsk arbetsgivare att betala avgifter och lämna uppgifter till den tyska semesterkassan kan enligt EG-domstolen få bestå så länge kravet de facto kan ge ett skydd åt arbetstagarna och reglerna tillämpas på ett sätt som är proportionellt i förhållande till det allmänintresse som skall skyddas.

Till den del olika krav uppställts för utländska respektive tyska företag, vilket tysk rätt uppenbarligen gjorde både inom byggnadsbranschen och andra branscher, striderförfarandet däremot mot artiklarna 59 och 60 i fördraget.

I domen diskuteras även förhållandet mellan fördragets regler om fri rörlighet för arbetskraft å ena sidan och om fri rörlighet för tjänster å den andra. Kan dessa tillämpas parallellt, eller är det uteslutet att tillämpa artikel 48 på situationer då arbetsgivaren utnyttjar den fria rörligheten för tjänster? Detta är en gammal tvistefråga (själv har jag försiktigt talat för att parallell tillämpning vore möjlig, se Bruun i Edström (red) Sweden and the Free Movement of Workers in the European Union). De portugisiska företagen förordade tolkningar som implicerade en parallell tillämpning, men domstolen höll sig till en formalistisk tillämpning, där utstationerade arbetstagare inte ses som (rörliga) arbetstagare och där man förefaller utesluta ett analytiskt synsätt på frågan. På basen av domslutet förefaller en parallell tillämpning av regelverken alltså utesluten ”i rådande skede av gemenskapsrättens utveckling”.

Den tyska domstolens sista fråga gällde den rättsliga grunden för utstationeringsdirektivet och innebar ett ifrågasättande av hela direktivets rättsliga giltighet. Här hade generaladvokaten Mischo kommit med en rad argument för att direktivet är giltigt. EG-domstolen avfärdar elegant hela frågan med att de tyska fallen gäller tiden innan direktivet skulle implementeras i medlemsländerna, och att den följaktligen inte behöver besvaras. Om denna fråga ställts på sin spets hade målet sannolikt gått till plenumbehandling. Nu avgjordes det i normal ordning av en avdelning med fem domare.

Slutligen är det att beklaga att Finalarte hör till de inte alldeles fåtaliga domar från EG-domstolen vilka halvannan månad efter domslutet finns tillgängliga på så gott som samtliga officiella EU-språk förutom på svenska.

Niklas Bruun

Mål nr C-49/98, Finalarte Sociedade de Construção Civil Lda mot Urlaubs- und Lohnausgleichskasse der Bauwirtschaft och de förenade målen C-50/98, C-52/98 – C-54/98 och C-68/98 – C-71/98, dom den 25 oktober 2001