Samtliga omständigheter ska beaktas när chaufförslocus laborisbestäms

I vilket land utför en lastbilschaufför som kör i internationell trafik vanligtvis sitt arbete? Frågan, som är avgörande för vilka rättigheter chauffören har, behandlas i en färsk dom från EU-domstolen.

Frågan om var en arbetstagare ”vanligtvis utför sitt arbete” (locus laboris) är central, såväl för vilket lands domstolar som är behöriga att pröva arbetstvister, som för vilket lands lag som ska tillämpas. Begreppet återkommer, med små variationer, både i EUs domsrättsregler (Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen) och i lagvalsreglerna (Romkonventionen och Rom I-förordningen).

Det aktuella målet rörde en tysk lastbilschaufför som var anställd av ett bolag med säte i Luxemburg för att köra transporter från Danmark till olika länder i Europa. Lastbilarna var stationerade i Tyskland, men registrerade i Luxemburg där också anställningsavtalet undertecknades. Frågan i målet var om en uppsägningstvist skulle avgöras enligt luxemburgsk eller tysk rätt som var mer förmånlig för chauffören. Frågan bedömdes enligt Romkonventionen, eftersom anställningsavtalet hade träffats innan Rom I-förordningen blev tillämplig (den 17 december 2009).

Enligt Romkonventionen kan arbetsgivare och arbetstagare träffa avtal om vilket lands lag som ska tillämpas. Men även om parterna har träffat ett sådant avtal kan arbetstagaren åberopa tvingande regler i det lands lag som skulle ha gällt om de inte hade gjort det (artikel 6.2). I så fall ska i första hand lagen i det land ”där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete” tillämpas. Om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i något land ska man istället tillämpa ”lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget” (artikel 6.1).

Chauffören hävdade att han vanligtvis utförde sitt arbete i Tyskland och att han därför kunde göra gällande tvingande tysk lag. Arbetsgivaren menade att han inte vanligtvis förde sitt arbete i något särskilt land och att man följaktligen skulle tillämpa anställningsortens lag, dvs. luxemburgsk lag.

EU-domstolen slår fast att begreppet locus laboris har en självständig EU-rättslig betydelse, och inte kan bestämmas utifrån nationell rätt. Begreppet bör tolkas med beaktande av övriga IP-rättsliga rättsakter där det förekommer. Domstolen framhåller att det ska tolkas extensivt, och att regeln om ”det verksamhetsställe genom vilket han anställdes” bara ska tillämpas om det inte kan fastställas ett land där arbetet vanligtvis utförs.’

Enligt domstolen syftar begreppet locus laboris på den ort där, eller från vilken, den anställde huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren. Frågan är var den anställde faktiskt bedriver sin yrkesverksamhet och, i avsaknad av centrum för denna, på vilken ort han eller hon utövar den största delen av sin yrkesverksamhet. Denna fråga ska besvaras av den nationella domstolen med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för verksamheten. Den ska bland annat fastställa i vilken stat den ort är belägen från vilken den anställde utför sina transportuppdrag, mottar instruktioner för uppdragen och organiserar sitt arbete samt i vilken stat den ort är belägen där arbetsredskapen finns. Den ska dessutom ta ställning till inom vilka orter transporten huvudsakligen genomförs, var varorna lossas och vart den anställde återvänder efter uppdragen.

Jonas Malmberg

Mål C-29/10 Heiko Koelzsch mot État du Grand-Duché de Luxembourg, dom 15 mars 2011