Synförmåga kan vara avgörande yrkeskrav men rättvisan får vara blind

En blind lekmannadomare kan, med hänsyn till straffprocessuella principer, inte delta i all dömande verksamhet inom en brottmålsavdelning. Men även om synförmåga i vissa fall kan vara ett verkligt och avgörande yrkeskrav, är det diskriminerande att helt utesluta blinda från att utöva sitt yrke. Det fastslår EU-domstolen i ett förhandsavgörande.

Bakgrunden var att den bulgariske domaren UB inte låtit en blind kvinna som utsetts till lekmannadomare delta i förhandlingar i den brottmålsavdelning där de båda var anställda. Under mer än ett års tid var kvinnan utesluten från att delta, och när hon vände sig till TC, ordföranden för distriktsdomstolen, med begäran om omplacering fick hon nej. Skälen till att inte låta kvinnan delta vid förhandlingar var, enligt de båda domarna, att det skulle äventyra straffprocessuella principer att låta någon utan synförmåga delta i den dömande verksamheten.

Den bulgariska kommissionen för skydd mot diskriminering fann att kvinnan blivit diskriminerad, men TC och UB överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen i Sofia – som dock vidhöll att det var fråga om diskriminering. TC och UB förde då frågan vidare till den bulgariska Högsta förvaltningsdomstolen, som bad om förhandsavgörande från EU-domstolen. Frågan var om ett uteslutande av blinda personer på det sätt som skett var förenligt med direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78), FN:s funktionsrättskonvention och den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Med stöd i de nämnda källorna, konstaterade EU-domstolen att det innebar en negativ särbehandling av kvinnan att hindra henne från att tillträda sin anställning. Hon var således sämre behandlad än andra domare i en jämförbar situation, utan funktionsnedsättning. Följdfrågan var om särbehandlingen kunde rättfärdigas av ett verkligt och avgörande yrkeskrav enligt artikel 4.1 i direktiv 2000/78. EU-domstolen konstaterade att synförmåga visserligen kan vara ett sådant verkligt och avgörande yrkeskrav, eftersom det utgör en förutsättning för att fullgöra vissa delar av lekmannadomarens arbetsuppgifter i ett straffrättsligt förfarande. Det handlar exempelvis om undersökning och bedömning av skriftliga bevis som inte kan utföras med andra hjälpmedel. Målet med att uppställa ett sådant krav är att säkerställa upprätthållandet av principer i Bulgariens straffprocessuella lagstiftning, exempelvis omedelbarhetsprincipen, vilket domstolen ansåg vara ett legitimt mål.

Det är däremot inte ändamålsenligt att helt utesluta en blind person från att utöva verksamhet som lekmannadomare utan att göra en individuell bedömning av personens förmåga eller möjligheten att vidta anpassningsåtgärder. Enligt artikel 5 i direktiv 2000/78 ska arbetsgivare nämligen vidta anpassningsåtgärder för att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att delta i arbetslivet. Artikel 5 stöds också av artikel 21 och 26 i rättighetsstadgan samt artikel 5.3 i funktionsrättskonventionen. Det förfarande som de bulgariska domarna TC och UB hade förordat, som fråntog kvinnan alla möjligheter att verka som lekmannadomare, var således inte förenligt med EU-rätten.

Sabina Hellborg, jur. dr.
Institutet för social forskning

C-824/19 TC, UB mot Komisia za zashtita ot diskriminatsia, VA, dom den 21 oktober 2021