Tillbaka till nyhetsbrevet

Till sist: Italiensk domstol erkänner dansk dom om utstationeringsskadestånd

Fyra år efter den danska Arbejdsrettens dom mot det italienska företaget byggföretaget Solesi har en italiensk domstol till sist erkänt domen.

Solesi hade utstationerat arbetstagare till Danmark och där dömts att betala skadestånd på 14 miljoner danska kronor på grund av kollektivavtalsbrott. Att få den danska domen verkställd i Italien var emellertid inte så lätt för den danska fackföreningen 3F. I en dom i december 2018 fann nämligen domstolen i Siracusa att den danska domen inte skulle verkställas i Italien (se EU & arbetsrätt nr 1/2019 s. 4 och nr 3-4/2019 s. 4).

Inom EU regleras frågan om erkännande och verkställighet av domar av Bryssel I-förordningen (1215/2012). Huvudregeln är att en dom från en EU-medlemsstat ska erkännas och verkställas i alla andra medlemsstater. En berörd part kan dock ansöka om att en utländsk dom inte ska erkännas eller verkställas på vissa särskilda grunder som räknas upp i förordningens artikel 45.

Solesi som hade förlorat målet i Danmark invände i Italien att domen stred mot ordre public, det vill säga stod i strid med grunderna för den italienska rättsordningen. Trots att det enligt EU-domstolen ställs mycket höga krav för att en dom ska vägras erkännande eller verkställighet på grund av ordre public (se t.ex. Diageo Brands, C-681/13, EU:C:2015:471), gick den italienska förstainstansdomstolen på byggbolagets linje.

Andrainstansdomstolen i Catania gjorde en rakt motsatt bedömning. Domstolen förklarade att det inte finns anledning att betrakta den danska skadeståndsdomen som en straffrättslig dom som inte kan verkställas. Vidare fann domstolen att det danska begreppet ”bod” (svenska: böter) inte i sig har någon självständig betydelse. Det avgörande är den funktion som förpliktelsen att betala fyller. Det italienska bolaget skulle betala ”bod” för kollektivavtalsbrott. Enligt andrainstansdomstolen kan inte det på något sätt anses vara främmande för italiensk rätt.

Domen är långt ifrån överraskande, men rättsfallet illustrerar ändå hur de nordiska arbetsmarknadsmodellerna som förlitar sig på helt civilrättsliga kollektivavtal är beroende av EU:s internationella privaträtt.

Erik Sinander, jur. dr.
Stockholms universitet

Dom av La Corte D’Appello di Catania, i mål 14/2019 den 15 september 2021
Arbejdsrettens dom i sag nr. AR 2015.0254


Nyhetsbrevet som pdf
Nr 4 2021

Publicerad: October 1, 2021

Läs också

Nr 4 2021

Omvälvande förslag till direktiv om plattformsarbetares rättigheter

Nu kommer plattformsarbete att regleras i EU-arbetsrätten. Det blir resultatet om kommissionen får gehör för de detaljerade och långtgående förslag som den lade fram den 9 december. Initiativet har tre beståndsdelar: ett förslag t...

Läs hela artikeln

Nr 4 2021

Sverige godtar direktiv om minimilöner Danmark säger fortfarande nej

Ett EU-direktiv om minimilöner kommer närmare. Parlamentet och ministerrådet har nu behandlat Europeiska kommissionens förslag från oktober 2020 (se EU & arbetsrätt nr 3–4/2020 s. 4) och slagit fast sina ståndpunkter inför d...

Läs hela artikeln

Nr 4 2021

EU:s konkurrensrätt ska inte hindra kollektivavtal för egenföretagare utan anställda

Nu föreslår Europeiska kommissionen riktlinjer för hur EU:s konkurrensrätt ska tolkas för att klargöra att även egenföretagare utan anställda under vissa förutsättningar ska ha rätt att ingå kollektivavtal. Artikel 101 i förd...

Läs hela artikeln

Nr 4 2021

Synförmåga kan vara avgörande yrkeskrav men rättvisan får vara blind

En blind lekmannadomare kan, med hänsyn till straffprocessuella principer, inte delta i all dömande verksamhet inom en brottmålsavdelning. Men även om synförmåga i vissa fall kan vara ett verkligt och avgörande yrkeskrav, är det disk...

Läs hela artikeln