EU-domstolen underkänner Ryanairs försök till “forum shopping”

Det irländska flygbolaget Ryanairs försök att utnyttja de internationellt privaträttsliga reglerna om domsrätt och lagval i arbetsrättsliga tvister har flera gånger förut underkänts av nationella domstolar (se EU & arbetsrätt 2014 nr 4 s. 4 och 2015 nr 2 s. 1-2). Nu har EU-domstolen prövat samma flygbolags försök att styra i vilket lands domstolar tvister som rör anställningsavtal får tas upp. Domen avser två förenade mål där tolkningsfrågorna och de underliggande omständigheterna var liknande.

Det ena målet rörde en spansk arbetstagare som anställdes i Spanien av Ryanair. Enligt sitt anställningsavtal var han skyldig att vara bosatt mindre än en timmes väg från stationeringsorten som var Charleroi-flygplatsen i Belgien. Av anställningsavtalet följde att alla tvister skulle avgöras av irländsk domstol enligt irländsk lag. Det stod vidare i avtalet att allt arbete skulle anses vara utfört i Irland eftersom arbetet utfördes ombord på flygplan som var registrerade i Irland.

Det andra målet rörde flera arbetstagare som var anställda av det irländska bemanningsföretaget Crewlink vilket i sin tur hyrde ut arbetstagarna till Ryanair. Deras anställningsvillkor var i allt annat väsentligt lika med villkoren i det första målet och rörde också arbetstagare på Charleroi-flygplatsen.

I båda målen väckte arbetstagarna talan mot arbetsgivarna i belgisk domstol. Arbetsgivarna invände att de belgiska domstolarna inte var behöriga, i första hand med hänvisning till prorogationsklausulerna i anställningsavtalen. Vad gällde den invändningen konstaterade EU-domstolen att det står klart att prorogationsklausuler i anställningsavtal inte är bindande för arbetstagare enligt Bryssel I-förordningen om domsrätt. Enligt Bryssel I-förordningens domsrättsregler är domstolarna i det land där arbetet vanligtvis utförs behöriga i tvister om anställningsavtal. I denna del argumenterade arbetsgivarna bl.a. för att arbetet utfördes i Irland eftersom flygplanen var registrerade där och att anställningarna hade en särskild, nära anknytning till Irland. Vidare argumenterade arbetsgivarna för att den ort där flygpersonal vanligtvis arbetar skulle vara densamma som ”stationeringsorten” som den definieras i en särskild EU-förordning om civil luftfart (1899/2006) som socialförsäkringsförordningen (883/2004) hänvisar till.

EU-domstolen konstaterade att orten där flygpersonal ”vanligtvis arbetar” principiellt ska bestämmas på samma sätt som för alla andra arbetstagare i transportbranschen. Det innebär att de anknytningsfaktorer som EU-domstolen har fastställt i äldre praxis har betydelse också för flygpersonal (se dom C-384/10 Voogsgeerd och dom C-29/10 Koelzsch). Således är det av stor betydelse varifrån personal utgår och vart de återkommer efter sina uppdrag, var arbetsinstruktioner delas ut och var arbetsredskapen tillhandahålls m.m. Luftfartsförordningens begrepp ”stationeringsort” har däremot inte någon avgörande betydelse, men kan vara en bland flera faktorer som avgör vilket land som är arbetsland. I likhet med vad som gäller om flaggstatsprincipen för fartyg (se EU & arbetsrätt 2017 nr 1-2 s. 5) har det inte heller någon avgörande betydelse vilken nationalitet ett flygplan har för att bestämma var arbetstagaren vanligtvis arbetar.

Domen innebär att förutsebarheten om var en arbetstagare kan väcka talan och vilket lands lag som ska tillämpas har klargjorts på ett betydande sätt. Den rättsliga definitionen av var en arbetstagare vanligtvis arbetar finns nämligen också i Rom I-förordningen och de båda förordningarnas begrepp tolkas parallellt.

Erik Sinander, doktorand vid Stockholms universitet

Förenade målen C-168/16 och C-169/16, Sandra Noguiera m.fl. mot Crewlink och Ryanair, dom den 14 september 2017