Frågan kvarstår: Var blockaderna mot Sava Star proportionerliga?

Om den svenska Arbetsdomstolen (AD) kommer fram till att det norska bolaget Fonnship A/S tillhandahåller sjötransporttjänster, ska Transports och Sekos blockad mot företagets Panamaflaggade fartyg Sava Star för mer än tio år sedan prövas enligt EES-rätten. Det står klart sedan EU-domstolen besvarat AD:s fråga i målet Sava Star (C-83/13).

Målet i AD rör frågan om de stridsåtgärder som vidtogs av svenska fackföreningar åren 2001 och 2003 för att få till stånd ett ITF Special Agreement på det Panamaflaggade norskägda fartyget var lovliga. För att kunna avgöra det frågade AD EU-domstolen om EES-rätten är tillämplig enligt förordning 4055/86 som rör friheten att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet.

EU-domstolen har nu svarat att förordningen är tillämplig om bolaget kan kvalificeras som tillhandahållare av sjötransporttjänster. Så är fallet om det Panamaflaggade fartyget som utför transporterna används av det norska bolaget enligt förordningens artikel 1.1. Det är en bevisfråga som faller utanför EU-domstolens kompetens och som följaktligen ska avgöras av AD. Om den frågan besvaras jakande ska samtliga inskränkningar som har gjorts utan saklig grund och som gjort sjötransporter till eller från Sverige mindre attraktiva förklaras strida mot unionsrätten.

Om förordningen är tillämplig omfattas bolaget alltså bl.a. av friheten att tillhandahålla tjänster och den praxis som utbildats i samband med den. Arbetsdomstolen har då att ta ställning till den principiella frågan om stridsåtgärderna var proportionerliga. Det innebär att en avvägning måste göras mellan en, för EU-rätten, grundläggande rättighet och en grundläggande princip, nämligen rätten att vidta stridsåtgärder å ena sidan och den fria rörligheten å den andra.

Generaladvokaten gav i sitt domsförslag visst utrymme åt det faktum att AD inte ställt denna avvägningsfråga och konstaterade att EU-domstolen därmed inte kunde pröva den. Det kan sägas illustrera det maktförhållande som råder mellan nationella domstolar och EU-domstolen på så sätt att de nationella domstolarna faktiskt har makt att formulera de frågor som hänskjuts och en frihet att applicera principer på sakförhållanden genom att avgöra vad som t.ex. är proportionerligt. Det är noterbart att en stor del av den praxis som är relevant för avvägningsfrågan, däribland Laval-domen (C-341/05), har kommit långt efter det att omständigheterna i målet utspelades.

Också processuellt torde målets långa handläggningstid medföra svårigheter för AD. T.ex. ska den mellandom som meddelades för fem år sedan ha s.k. intraprocessuell rättskraft. Det innebär att den har rättskraft för det slutliga avgörandet av målet, men inte utanför detta. De rättsfakta som låg till grund för mellandomen, däribland att stridsåtgärderna var lovliga enligt svensk rätt, torde därför omfattas av denna intraprocessuella rättskraft.

Erik Sinander
Doktorand vid Stockholms universitet

C-83/13 Fonnship A/S mot Svenska Transportarbetareförbundet och Facket för Service och Kommunikation (Seko), dom den 8 juli 2014