Tribunalen korrigerade uttalanden om rätten till kollektiva förhandlingar

Personaldomstolen var väl inte riktigt medveten om innebörden av föreningsrätten och rätten till kollektiva förhandlingar enligt Europakonventionen och EU-stadgan, men den dömde ändå rätt. Ungefär så kan man nog sammanfatta den dom där Tribunalen i somras slutligt avgjorde hur stor pension den tidigare tjänstemannen i Europeiska centralbanken, Michael Heath, har rätt till. Fast den uttrycker sig mycket diplomatiskt.

Anställningsvillkoren, inklusive pensionerna, för tjänstemän vid Europeiska centralbanken (ECB) fastställs ensidigt av arbetsgivaren enligt stadgan för banken. Michael Heath som var missnöjd med sin pension yrkade att EU:s personaldomstol skulle ogiltigförklara arbets-givarens beslut och anförde bl.a. att ECB hade kränkt hans föreningsfrihet genom att inte inrätta en procedur för kollektiva förhandlingar om tjänstemännens anställningsvillkor. Domstolen avslog hans yrkande med motiveringen att varken artikel 28 om förhandlingsrätt i EU:s stadga om grundläggande rättigheter eller artikel 11 om föreningsfriheten i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR) medför någon skyldighet att inrätta en procedur för kollektiva förhandlingar eller tillerkänna fackföreningar någon rätt till medbestämmande vid utformningen av arbetstagarnas anställningsvillkor (se EU & arbetsrätt nr 4/2011 s. 7). Uttalandena, som var formulerade som generella regler, väckte minst sagt uppseende bland föreningsfrihetsexperter.

Heath överklagade till Tribunalen. Utgången där blev densamma i sak, Heath får nöja sig med den pension som ECB har slagit fast, men motiveringen är en annan.

Utan att uttryckligen argumentera mot Personaldomstolen går Tribunalen igenom vad Europakonventionen respektive EU-stadgan innebär. Den börjar då med att hänvisa till hur Europadomstolen för mänskliga rättigheter tolkade konventionens artikel 11 i målet Demir & Baykara. Där slog den fast att rätten att förhandla kollektivt med arbetsgivaren numer har blivit ett väsentligt element i den fackliga föreningsfriheten, och att offentliga tjänstemän precis som andra arbetstagare ska åtnjuta denna rättighet utom i mycket speciella fall. Tribunalen övergår sedan till EUstadgans artikel 28 och konstaterar att den, enligt stadgans artikel 52, ska ha samma innebörd som artikel 11 i Europakonventionen.

Här säger Tribunalen alltså raka motsatsen mot Personaldomstolens uttalanden. Men sedan tycks den nästan slå knut på sig själv för att släta över sin tillrättavisning. Enligt Tribunalen går det nämligen att avgöra tvisten utan att man behöver ta ställning till om Personal-domstolen hade fel när den påstod att varken EU-stadgan eller EKMR innebär någon skyldighet att förhandla eller tillerkänna fackföreningarna någon rätt till medbestämmande, ”ett konstaterande vars räckvidd går utanför detta speciella fall”. Även om det skulle vara fel, skriver Tribunalen, var det rätt att avslå Heaths yrkande.

Förklaringen är att de regler i ECB:s stadga som bestämde hur arbetsgivaren skulle räkna ut pensionen var så precisa att det inte krävdes några förhandlingar. De gav inte bankens ledning något handlingsutrymme. Och att dessa regler kränkte rätten till kollektiva förhandlingar hade Heath inte påstått, konstaterar Tribunalen.

Man kan fråga sig om målet i så fall hade fått en annan utgång.

Kerstin Ahlberg

Mål T-645/11 P Michael Heath mot Banque centrale européenne, dom den 18 juni 2013 (endast på franska)