Nya europeiska avtal för sjöfolk, frisörer och fotbollsproffs

Arbetstider inom inlandssjöfarten, bättre arbetsmiljö i frisörbranschen och minimivillkor för professionella fotbollsspelare är ämnena för tre nya europeiska avtal som arbetsmarknadens parter har slutit. I alla tre fallen är det parterna själva som har tagit initiativ till att börja förhandla. I sådana fall brukar de oftast också vilja genomföra avtalen på nationell nivå genom sina egna organisationer, men denna gång är det tänkt att två av dem ska göras bindande genom direktiv.

Det första är avtalet mellan European Barge Union och European Skippers’ Organisation på arbetsgivarsidan och Europeiska Transportarbetarfederationen på arbetstagarsidan om arbetstider för passagerar- och godstransportfartyg i inlandssjöfarten.

Parterna konstaterar bland annat att man kan tillåta en längre daglig arbetstid och veckoarbetstid i inlandssjöfart än arbetstidsdirektivet gör, eftersom den normalt innehåller en hel del beredskapstid, t.ex. oplanerad väntetid vid slussar och vid lastning och lossning. Arbetstiden på högst 48 timmar i veckan får därför beräknas som ett genomsnitt över tolv månader.

Samtidigt erkänner de att arbetsbelastningen kan vara hög på grund av buller, vibrationer och den speciella arbetsorganisationen, och därför ska varje arbetstagare ha rätt till en kostnadsfri hälsoundersökning per år.

Avtalet innehåller också undantagsregler för situationer där omedelbar fara hotar. Då kan befälhavaren kräva den arbetsinsats som är nödvändig.

Även arbetsgivarorganisationen Coiffure EU och dess motpart UNI Europa Hair and Beauty vill att Europeiska kommissionen ska lägga fram ett förslag till direktiv som gör deras avtal om arbetsmiljön i frisörbranschen bindande för medlemsstaterna..

Avtalet innehåller detaljerade regler om förebyggande åtgärder när det gäller bland annat användningen av material, produkter och verktyg, skydd för huden och luftvägarna, besvär i rörelseapparaten, arbetsorganisation, skydd vid graviditet samt psykisk hälsa och välbefinnande.

Parterna tänker sig dessutom att vissa av reglerna ska gälla inte bara för arbetstagare utan även för frisörer som är egenföretagare (self-employed) eftersom de utsätts för samma sorts hälsorisker som de anställda. De vädjar därför till medlemsstaterna att komplettera genomförandet av det kommande direktivet med åtgärder som gör att hela frisörbranschen omfattas.

Avtalet om fotbollsproffsens minimivillkor ska dock genomföras av de avtalsslutande organisationerna och deras medlemmar, dvs. European Professional Football Leagues och European Club Association på arbetsgivarsidan och Fédération Internationale de Footballeurs Professionnels Division Europe för spelarna. Även UEFA är med på ett hörn. Parterna påpekar att de betraktar avtalet som ett resultat av ”collective bargaining at European level” vilket gör att man kan fråga sig om de också menar att avtalet ska ses som ett ”riktigt” kollektivavtal.

Avtalet har detaljerade regler om formen på spelarnas kontrakt och om vad de ska innehålla. Bl.a. ska klubben och spelaren ha samma rättigheter att förhandla om att förlänga eller avsluta kontraktet i förtid. För att det ska avslutas i förtid måste det fi nnas saklig grund. Om klubben vill avsluta kontraktet på grund av långvarig skada, sjukdom eller permanent arbetsoförmåga måste den ge spelaren en rimlig uppsägningstid. Avtalet slår också fast att klubbar och spelare måste rätta sig efter tillämpliga kollektivavtal på nationell nivå.

”Den sociala dialogen” på branschnivå verkar alltså mer livaktig än på länge, vilket inte minst gläder kommissionen. Den hoppas särskilt att avtalet om arbetstiderna i inlandssjöfarten ska inspirera Europeiska fackliga samorganisationen, BusinessEurope, UEAPME och CEEP som sitter och förhandlar om ändringar i det allmänna arbetstidsdirektivet (2003/88). Det visar att arbetsmarknadens parter kan komma överens om arbetstidsfrågor, skriver kommissionen i ett pressmeddelande.

Intressant är att den tycks beredd att lägga fram förslag till direktiv som gör de två första avtalen bindande i medlemsstaterna, trots att förhandlingarna sägs ha initierats av parterna själva. Det har ju ibland ifrågasatts om det alls skulle vara möjligt, med tanke på att den process som beskrivs i fördraget utgår från att det är kommissionen som sätter igång det hela (artiklarna 154 – 155 EUF).

Kerstin Ahlberg