Åldersgräns inom brandkåren verkligt yrkeskravSkydd för hälsan kan motivera åldersgräns för tandläkare

Inom brandväsendet kan fysisk kapacitet vara ett verkligt och avgörande yrkeskrav som motiverar en övre åldersgräns för nyanställning. Även en regel som innebär att tandläkare över en viss ålder inte får fortsätta att praktisera inom ramen för socialförsäkringssystemet kan vara motiverad, om målet är att skydda patienternas hälsa. Det är slutsatserna av två färska domar där EU-domstolen tolkar två av de allmänna undantagen i direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78).

Artikel 1 i direktivet förbjuder enligt huvudregeln diskriminering (forskelsbehandling) på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. När det gäller ålder fi nns dock en speciell begränsning i direktivets artikel 6 som stadgar att olika behandling på grund av ålder inte utgör diskriminering om den kan motiveras av ett berättigat mål som rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad eller yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga (hensigtsmæssige) och nödvändiga. De många frågor som efter hand har ställts till EUdomstolen om åldersdiskriminering handlar nästan alla på ett eller annat sätt om att få klarhet i vad artikel 6 innebär. Det gällde också som utgångspunkt de nyligen avgjorda målen Wolf och Petersen.

Wolfmålet rörde en övre gräns på 30 år för nyanställning inom brandväsendet i den tyska delstaten Hessen. Den tyska domstolen ställde en rad frågor till EU-domstolen om vilket handlingsutrymme (råderum) den nationella lagstiftaren har att bestämma att särbehandling på grund av ålder inte utgör diskriminering. Den tyska domstolen såg detta enbart som en fråga om tolkningen av artikel 6.

Men EU-domstolen menade att det när det rör brandväsendet är mer relevant att undersöka om direktivets artikel 4.1 kan innebära att särbehandlingen inte över huvud taget faller inom diskrimineringsförbudets tillämpningsområdet. Den artikeln stadgar att särbehandling på grund av någon av de egenskaper som direktivet omfattar inte innebär diskriminering, om egenskapen utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av verksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, och syftet med särbehandlingen är legitimt och kravet proportionerligt.

Den tyska regeringen hade anfört att bara de yngsta arbetstagarna kunde utföra uppgifter som gäller brandsläckning och räddningsarbete. Anställda som är äldre än 45 - 50 år utför andra uppgifter. Detta tog EU-domstolen fasta på och menade att det för att säkra brandväsendets funktion kan anses nödvändigt att de som har de aktuella tjänsterna huvudsakligen är i stånd att utföra de fysiskt krävande uppgifterna, och att de därför är yngre än 45 eller 50 år. EU-domstolen svarade därför att direktivets artikel 4.1 inte hindrar lagstiftning som slår fast en åldersgräns på 30 år för anställning på brandväsendets tekniska tjänster på mellannivå. Därmed uttalade sig domstolen inte om tolkningen av artikel 6.1.

Petersenmålet gällde en tysk tandläkare som klagat på att hennes tillstånd att bedriva tandvård inom den allmänna sjukförsäkringens ram gick ut när hon fyllde 68 år. Åldersgränsen hade levt kvar från tiden innan likabehandlingsdirektivet antogs, och hur den skulle motiveras i förhållande till direktivets krav på att särbehandlingen måste ha ett berättigat mål var inte helt klart. Den tyska domstolen nämnde fl era tänkbara syften; för det första att skydda patienternas hälsa då tandläkarnas prestationsförmåga antas sjunka efter en viss ålder, för det andra fördelningen av arbetstillfällen mellan generationerna och för det tredje den ekonomiska balansen i sjukvårdssystemet. Domstolens frågor utgick från målet att skydda patienternas hälsa, även om detta inte var lagstiftarens syfte när lagen antogs. Det ursprungliga målet var främst att kunna styra kostnaderna för hälso- och sjukvård, och enligt den tyska regeringen var detta också huvudskälet till att åldersgränsen levde kvar.

Domstolen frågade alltså om åldersgränsen var förenlig med artikel 6, men EU-domstolen prövade den också i förhållande till direktivets artikel 2.5. Enligt denna påverkar direktivet inte åtgärder som är nödvändiga för att skydda hälsan. Och målet att skydda folkhälsan omfattar inte bara åtgärder som syftar till att upprätthålla en god läkar- och sjukhusvård utan också åtgärder som ska hindra att den ekonomiska balansen i trygghetssystemet rubbas, framhöll EUdomstolen. En medlemsstat kan därför inom ramen för artikel 2.5 slå fast en åldersgräns för utövandet av ett medicinskt yrke, oavsett om detta görs med hänvisning till tandläkarnas kompetens eller för att bevara den ekonomiska balansen i hälso- och sjukvårdssystemet.

Inte desto mindre underkänner EU-domstolen den tyska ordningen om den motiveras med hänvisning till tandläkarnas avtagande kompetens. Åldersgränsen gällde nämligen inte alla tandläkare, utan enbart dem som var anslutna till sjukförsäkringen. Om syftet är att skydda patienternas hälsa mot tandläkarnas sjunkande prestationsförmåga är ordningen därmed inkonsekvent och inte nödvändig för att skydda hälsan i den mening som avses i artikel 2.5, menar EUdomstolen.

Om målet i stället är att fördela arbetstillfällen mellan generationerna kan åldersgränsen vara motiverad enligt artikel 6, förutsatt att den är lämplig och nödvändig med hänsyn till situationen på den aktuella arbetsmarknaden.

För att kunna avgöra tvisten måste den tyska domstolen alltså slå fast vilket mål som lagstiftaren eftersträvar med att behålla åldersgränsen.

Ruth Nielsen

Mål C-229/08 Colin Wolf mot Stadt Frankfurt am Main och mål C-341/08 Domnica Petersen mot Berufungsausschuss für Zahnärzte für den Bezirk Westfalen- Lippe, domar den 12 januari 2010