Tyskt mål tvingar EU-domstolen ta ställning till förhandlingsrättens räckvidd

Nu kommer frågan om hur långt arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt sträcker sig att på allvar ställas på sin spets i EU-domstolen. Det är den högsta tyska arbetsdomstolen, Bundesarbeitsgericht, som har ställt en rad frågor om förhållandet mellan å ena sidan förbudet mot åldersdiskriminering, som återfi nns i artikel 21 i EUs stadga om grundläggande rättigheter, och å den andra arbetsmarknadsparternas rätt att förhandla och ingå kollektivavtal, som garanteras i artikel 28. Inom Europafacket anses målet vara så principiellt viktigt att man överväger att be att få intervenera.

EU-domstolen har länge spelat en viktig roll för att fl ytta fram arbetstagarnas positioner när det gäller individuella rättigheter, i all synnerhet på diskrimineringsområdet. Den har inte haft samma konsekventa förståelse för de kollektiva rättigheterna, vilket domarna i Viking Line-, Laval- och Rüffertmålen är exempel på.

Det har sagts att utgången i de målen skulle ha blivit annorlunda om bara stadgan om grundläggande rättigheter hade varit bindande när de avgjordes, eftersom den skyddar rätten att förhandla och sluta kollektivavtal. Bundesarbeitsgerichts begäran om förhandsavgörande kommer nu, ett drygt halvår efter att stadgan blivit bindande, sannolikt att ge oss tillfälle att se hur mycket som ligger i det antagandet.

Målet rör två kollektivavtal för offentliganställda. Enligt det första bestämdes arbetstagarnas grundlön av hur gamla de var. Vartannat år fl yttades de upp ett steg på lönetrappan. Det kollektivavtalet ersattes 2005 av ett nytt där ålderstrappan var avskaffad. Enligt det nya avtalet skulle lönen i stället bestämmas av arbetsuppgifter, prestation och yrkeserfarenhet, och över en miljon anställda skulle placeras in i lönegrader enligt det nya systemet. Men eftersom man inte ville sänka lönerna för redan anställda placerades de i lönegrader som gav dem lika mycket betalt som tidigare. Den klagande i målet är en 48-årig byggnadsingenjör som anser att ålderstrappan i det första kollektivavtalet innebar att hon blev diskriminerad, och att diskrimineringen fortsätter med det nya avtalet.

Bundesarbeitsgericht börjar med att fråga om en reglering som den i det första avtalet strider mot förbudet mot åldersdiskriminering, även med hänsyn tagen till att arbetsmarknadens parter har en rätt att förhandla och sluta kollektivavtal enligt stadgan om grundläggande rättigheter. Om EU-domstolen svarar ja och anser att den äldre regleringen strider mot diskrimineringsförbudet frågar den tyska domstolen om rätten till kollektiva förhandlingar ger parterna ett sådant handlingsutrymme att de kan undanröja diskrimineringen genom att överföra arbetstagarna till ett nytt lönesystem som bygger på arbetsuppgifter, prestation och yrkeserfarenhet, samtidigt som de får behålla den lön som de hade i det gamla systemet.

Fler frågor följer. De rör som synes det mest centrala området för kollektivavtalsförhandlingar och domstolen kan nu knappast undgå att ta ställning till tolkningen av artikel 28. Också frågan om vilket utrymme som ges för nationella särlösningar kan komma upp. Frågorna rör i allra högsta grad de nordiska länderna och deras arbetsmarknadssystem, och det blir intressant att se om och hur de nordiska regeringarna tänker försvara den nordiska modellen i detta mål.

Kerstin Ahlberg