Mycket stränga villkor i dansk rätt för avgifter för oorganiserade

Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömde år 2006 den danska staten för att ha kränkt två löntagares negativa föreningsfrihet, genom att inte ha gett tillräckligt rättsligt skydd mot organisationsklausuler i kollektivavtal (eksklusivaftaler). Domen gav anledning till västenliga ändringar i den gällande föreningsfrihetslagen (lag nr 359 av den 26 april 2006). Arbetsgivare får sedan dess inte lägga vikt vid organisationstillhörighet vid anställning och skiljande från anställningen och organisationsklausuler och ordningar som liknar dessa är ogiltiga. De nya reglerna syftar enbart till att uppfylla domens krav och förbjuder inte arbetsgivare att behandla organiserade och oorganiserade olika under anställningen (närmare om lagen, se Arbejdsretligt Tidsskrift 2005, sid 203 ff).

Europadomstolens dom om granskningsarvodena i det svenska Byggnadsavtalet har däremot inte gett anledning att ändra föreningsfrihetslagen. Den har inte heller gett anledning att ändra några kollektivavtal, då sådana granskningsavgifter inte förekommer på den danska arbetsmarknaden.

Domen nämns dock i Arbejdsrettens dom av den 4 april 2007 (mål 2006.445), som rör en fackförenings krav på att en oorganiserad arbetsgivare med hängavtal (tiltrædelsesoverenskomst) ska betala en särskild avgift till förbundet för varje oorganiserad arbetstagare som han har anställd. Målet i Arbejdsretten skiljer sig från det svenska målet i Europadomstolen genom att det angår en avgift som skulle betalas av arbetsgivaren, inte av arbetstagaren. Det blir då inte tal om något ingrepp i äganderätten. En annan skillnad är att det svenska målet handlade om arvoden som togs ut av såväl oorganiserade som organiserade arbetstagare, medan det danska rörde avgifter som togs ut enbart av oorganiserade arbetsgivare för oorganiserade arbetstagares räkning "för de utgifter som är förbundna med att underhålla i Arbejdsrettens dom av den 4 april 2007 (mål 2006.445), som rör en fackförenings krav på att en oorganiserad arbetsgivare med hängavtal (tiltrædelsesoverenskomst) ska betala en särskild avgift till förbundet för varje oorganiserad arbetstagare som han har anställd. Målet i Arbejdsretten skiljer sig från det svenska målet i Europadomstolen genom att det angår en avgift som skulle betalas av arbetsgivaren, inte av arbetstagaren. Det blir då inte tal om något ingrepp i äganderätten. En annan skillnad är att det svenska målet handlade om arvoden som togs ut av såväl oorganiserade som organiserade arbetstagare, medan det danska rörde avgifter som togs ut enbart av oorganiserade arbetsgivare för oorganiserade arbetstagares räkning "för de utgifter som är förbundna med att underhålla kollektivavtalet och säkra att det efterlevs". Ordningen hade alltså ingen motsvarighet i det branschavtal som hängavtalet hänvisade till, utan var ett särvillkor för den oorganiserade arbetsgivaren.

Enligt Arbejdsrettens dom kan en oorganiserad arbetsgivare behandlas mindre förmånligt än organiserade arbetsgivare behandlas i branschavtalet bara om det är sakligt motiverat. Det är inte osakligt att kräva en avgift för medfinansiering av förbundets verksamhet, men beloppet får inte vara orimligt i förhållande till de fördelar som arbetsgivaren uppnår, "smh. herved også Den Europæiske Menneskerettighedsdomstols dom af 13. februar 2007". I det konkreta fallet fanns det inte saklig grund för en avgift på 602 kr i månaden (senare nedsatt till 300 kr) då förbundet förlorar medlemsavgifter också när organiserade arbetsgivare sysselsätter oorganiserad arbetskraft, och avgiften "har karaktär av kringgående av föreningsfrihetslagens § 4c", dvs. förbudet mot organisationsklausuler. Arbejdsretten ansåg inte heller att det var sakligt att ställa upp en rad krav på kontrollåtgärder i förhållande till oorganiserades löner och arbetsvillkor hos oorganiserade arbetsgivare, eftersom motsvarande frågor uppstår också hos organiserade arbetsgivare.

Arbejdsretten använder alltså Europadomstolens dom enbart till stöd för sitt konstaterande att det inte i sig är osakligt att kräva en avgift av arbetsgivaren för att medfinansiera förbundets omkostnader. Avgiften ska emellertid ta sikte på att kompensera kostnaderna för uppgifter som verkligen utförs och får inte vara en förtäckt uppbörd av medlemsavgifter. Avgiften måste dessutom gå via branschavtalet, eftersom det finns oorganiserade löntagare även hos organiserade arbetsgivare. I praktiken ställer domen upp mycket stränga krav för att man ska få kräva avgifter i förhållande till antalet oorganiserade arbetstagare.

Ett annat sätt kan vara att kräva en avgift för de fördelar som den oorganiserade arbetsgivaren får genom att kunna ansluta sig till avtalet som det föreligger och därmed slippa utgifter för att underhålla avtalet etc. Det motsvarar den modell som nu har införts i hälsovårdslagens § 227 för praktiserande läkare som vill ansluta sig till kollektivavtalet men inte vara medlemmar i Praktiserende Lægers Organisation. Bestämmelsen ger organisationerna möjlighet att kräva en avgift av den oorganiserade läkaren motsvarande en proportionell andel av utgifterna för att underhålla och administrera avtalet. En motsvarande modell används redan i flera kollektivavtal och har ansetts för saklig i Arbejdsrettens dom av den 30 juni 1993 (mål 92.149), där det följde av branschavtalet att oorganiserade arbetsgivare (när de tecknade hängavtal) skulle betala ett högre belopp än organiserade arbetsgivare till en särskild utbildningsfond.   

Jens Kristiansen