EU-regler om europabolag i kraft – men arbetstagarinflytandet oreglerat i 20 länder

Endast åtta av de 28 EU-/EES-länderna hade genomfört direktivet om arbetstagarinflytande i europabolag när stadgan med de associationsrättsliga reglerna för europabolagen trädde kraft, och det finns redan exempel på att bolag registrerats trots att arbetstagarna saknar medinflytande. Rättsliga efterspel är att vänta.

EG-förordningen (nr 2157/2001) om stadgan för europabolag trädde i kraft den 8 oktober 2004. Samtidigt med förordningen skulle direktivet om arbetstagarinflytande i europabolag (2001/86) vara genomfört i nationell rätt i de 28 EU-/EES-länderna. Av dessa hade endast åtta, nämligen Belgien, Danmark, Finland, Island, Storbritannien, Sverige, Ungern och Österrike på utsatt tid implementerat direktivet. I slutet av november hade ytterligare två, nämligen Malta och Slovakien, tillkommit.

Europabolagets oväntade popularitet inom näringslivet i förening med att arbetstagarinflytandet fortfarande är oreglerat i många länder har skapat problem. Hur skall myndigheterna hantera en ansökan om inregistrering av ett europabolag i en medlemsstat där direktivet inte genomförts? I förordningens artikel 12 sägs uttryckligen att ett europabolag inte får registreras om det saknas en överenskommelse om riktlinjer för arbetstagarinflytande (artikel 4) eller ett beslut enligt direktivet (artikel 3.6). Sådana överenskommelser och beslut måste antas av ett särskilt förhandlingsorgan, som skall vara sammansatt i enlighet med de regler som direktivet och nationell rätt föreskriver.

Situationen kan med goda argument rättsligt bedömas på åtminstone två olika sätt. Från ett företagsperspektiv kan man säga att det är orimligt att inregistreringen försenas på grund av att de riktlinjer som nationell rätt skall ge för inrättande av ett särskilt förhandlingsorgan saknas. I enlighet med detta synsätt blir SE-bolaget tvunget att införa medinflytande först då den nationella lagregleringen i registreringslandet är på plats. Från ett arbetstagarperspektiv kan man å andra sidan hävda att kravet på arbetstagarinflytande är ett absolut krav enligt förordningen, och att den nationella myndigheten åtminstone bör kräva att bolaget infört ett sådant frivilligt medinflytande som direktivet förutsätter för att registrering skall kunna äga rum.

Statens skadeståndsansvar vid brott mot EG-rätten torde i praktiken gynna den först nämnda tolkningen. Risken för att det uppstår en ekonomisk skada vid vägran (och därigenom försening) att inregistrera bolaget torde vara större än risken för att skador uppstår som en följd av att arbetstagarinflytandet inte genomförts.

Frågan är dock så pass kontroversiell att vi antagligen kan vänta oss rättsliga efterspel i länder som inregistrerat SE-bolag trots att direktivet om arbetstagarinflytande inte genomförts i nationell rätt och medinflytande för arbetstagarna saknas i bolaget. Exempel på sådana fall har enligt uppgift redan förekommit ute i Europa.

Niklas Bruun