Positiv särbehandling vid Oslo universitet blir sak för Efta-domstolen?

Sedan 1998 har Oslo universitet öronmärkt ett antal postdoc-tjänster och fasta forskartjänster för kvinnor. Bakgrunden är att Utbildnings- och forskningsdepartementet i flera år har uppmanat universitet och högre läroanstalter att satsa på jämställdhet, utan tillfredsställande resultat.

I november 2001 mottog Norge ett motiverat yttrande från Eftas övervakningsorgan ESA, som anförde att universitets- och högskolelagen och ordningen med öronmärkning av vissa tjänster vid Oslo universitet för kvinnor strider mot likabehandlingsdirektivet (76/207) och därmed mot EES-avtalet.

Norges ståndpunkt var däremot att ordningen stod i överensstämmelse både med universitets- och högskolelagen och med EES-avtalet. Det innebär att ESA kan komma att dra saken inför Efta-domstolen

ESA stöder sin kritik av Norge på EG-domstolens praxis om positiv särbehandling till och med målet Abrahamsson (C-407/98). ESA åberopar däremot inte den senaste domen om positiv särbehandling,

Schnorbus (C-79/99), som rörde automatiskt företräde för manliga jurister som hade gjort värnplikt till notarietjänster i Tyskland.

EG-domstolen slog fast att en ordning som ger försteg åt personer som har gjort militärtjänst innebär indirekt särbehandling till fördel för män. Domstolen fann emellertid att den omtvistade bestämmelsen, som motiveras av att sökande som har gjort värnplikt har blivit fördröjda i sina studier, är av objektiv karaktär och uteslutande följer av en önskan att kompensera för denna fördröjning. Den automatiska företrädesrätten för män stred därför inte mot likabehandlingsdirektivet.

Schnorbus-målet ger enligt min bedömning argument till stöd för Norges ståndpunkt. Till stöd för denna kan också anföras att regeln om positiv särbehandling i EG-fördragets artikel 141.4 som den är utformad efter Amsterdam-fördraget, måste uppfattas som en precisering av jämställdhetsbegreppet och inte som ett undantag från likabehandlingsprincipen. Det har betydelse för tolkningen, då undantag från grundläggande principer normalt tolkas restriktivt i EG-rätten, medan detta inte gäller för en begreppsbestämning. Om positiv särbehandling betraktas som ett förtydligande av begreppet likabehandling ligger det också nära att dra in artikel 4 i FNs kvinnokonvention som stadgar:

”1. Adoption by States Parties of temporary special measures aimed at accelerating de facto equality between men and women shall not be considered discrimination as defined in the present Convention, but shall in no way entail as a consequence the maintenance of unequal or separate standards; these measures shall be discontinued when the objectives of equality of opportunity and treatment have been achieved.”

Hittills har konventionen bara spelat en begränsad roll i EG-rätten, men det hänvisas ändå till den i ingressen till direktivet om likabehandling oavsett ras eller etniskt urpsrung (2000/43). Praxis i FN-regi rörande konventionen talar klart för att den norska könskvoteringen skall anses lovlig.

Ruth Nielsen