Försiktigt svar om konkurrensreglers tillämpning på norska pensionsavtal

Det finns en presumtion för att pensionsbestämmelserna i avtalet för den kommunala sektorn faller utanför EES-avtalets förbud mot konkurrensbegränsande avtal. Om det skulle visa sig att de i realiteten tjänar andra syften än att förbättra anställnings- och arbetsförhållanden kan de emellertid innebära en otillåten konkurrensbegränsning. Det säger Efta-domstolen i sitt rådgivande yttrande i tvisten mellan norska LO och elva kommuner som stämts för avtalsbrott sedan de lämnat det kollektivavtalsbaserade pensionssystemet (se EU & arbetsrätt nr 2/99 och 4/01).

Pensionssystemet regleras i detalj i huvudavtalet för den kommunala sektorn. Där anges också villkoren för att en kommun skall kunna lämna den kassa som sköter pensionssystemet och anlita en annan försäkringsgivare. De kommuner som brutit sig ur hävdar att dessa regler är ogiltiga, då de strider mot EES-avtalets artikel 53 (det allmänna kartellförbudet, jfr artikel 81 i EG-fördraget) och artikel 54 (missbruk av dominerande ställning, artikel 82 EG).

Efta-domstolen tar EG-domstolens domar i Albany-trilogin (C-67/96 o s v) till utgångspunkt för sitt resonemang. I Albany tillerkände EG-domstolen på starka sociala grunder kollektivavtal en generell immunitet gentemot konkurrensregler, med ett test som gällde dels avtalsbestämmelsernas beskaffenhet, dels deras syfte. Den första fråga som måste besvaras är om avtalet är resultat av förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Detta är inte tvistigt i det norska målet. Det är däremot frågan om syftet, som uppenbarligen fortsätter att debatteras. Efta-domstolen slår fast att en avtalsbestämmelse måste syfta till att förbättra anställnings- och arbetsförhållanden i vid bemärkelse för att undgå tilllämpning av konkurrensreglerna, och att regler om avtalspension är sådana bestämmelser.

När det gäller målets kärnfråga ger Efta-domstolen ärligt talat ett onödigt försiktigt svar, då den nöjer sig med att uttala att de omstridda avtalsbestämmelserna prima facie faller utanför artikel 53. Detta strider i varje fall mot de svarande kommunernas ursprungliga (pre-Albany) premisser i målet och torde, med tanke på att domstolen klart anger att EES-avtalets artikel 53 bör tolkas på motsvarande sätt som artikel 81 EG, föranleda Arbeidsretten att konstatera att endast ett klart missbruk av kollektivavtal kan resultera i att konkurrensregler skall tillämpas. Ett sådant missbruk torde kommunerna i föreliggande fall inte kunna bevisa. Om man å andra sidan går in på sakfrågan om pensionskassans dominerande ställning kan man, vilket också Efta-domstolen betonar, konstatera att parterna har möjlighet att skapa ett fungerande och stabilt system där det är helt naturlig med t ex strikta undantagsregler, särskilt om det bygger på en solidaritetsprincip (inklusive köns- och åldersneutralitet). Jämför hur EG-domstolen i Albany framhöll hur pensionskassans funktion skulle undergrävas om ’goda’ pensionsrisker fritt tilläts lämna systemet.

Efta-domstolen poängterar att det kan finnas skillnader mellan det aktuella målet och Albany. Det stämmer nog, bland annat i det avseendet att Albany gällde bestämmelser som allmängiltigförklarats av staten. Det fall från EG-domstolen som liknar det norska i detta avseende är van der Woude (C-222/98), där domstolen också godtog att parternas eget försäkringsorgan hade lämnat ut försäkringsverksamheten till en enskild (privilegierad) underleverantör. Mot denna bakgrund kan man anta att den norska Arbeidsretten kommer att respektera parternas traditionella avtalsautonomi.

Jari Hellsten
Jurist vid finska fackcentralen FFC

Mål nr E-8/00, Landsorganisasjonen i Norge m fl mot Kommunenes Sentralforbund m fl, Efta-domstolens dom den 22 mars 2002