Omfattande avhandling om smygande rättsutveckling

Mats Glavå: Arbetsbrist och kravet på saklig grund. En alternativrealistisk arbetsrättslig studie. Doktorsavhandling, Norstedts Juridik AB, Stockholm 1999, 727 sidor.

En uppsägning av en arbetstagare skall, som bekant, vara ”sakligt grundad”. Härvid brukar man skilja på uppsägningar av ”personliga skäl” och sådana som grundas på ”arbetsbrist”. Uttrycket arbetsbrist kan ses som ett rättstekniskt begrepp som, förutom brist på arbete i egentlig mening, omfattar alla situationer där en uppsägning beror på något annat än förhållanden som kan hänföras till arbetstagarens person. Enligt gängse uppfattning är uppsägningar som beror på arbetsbrist sakligt grundade, och det är arbetsgivaren som bestämmer om arbetsbrist föreligger eller ej.

Mats Glavå, som är lärare och forskare vid juridiska institutionen vid Handelshögskolan i Göteborg, utsätter i sin avhandling den gängse uppfattningen för kraftig kritik. Med utgångspunkt främst från förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag försöker Glavå påvisa att saklig grundregeln är en intresseavvägningsnorm som skall iakttas vid alla typer av uppsägningar. I arbetets huvudavsnitt görs en omfattande genomgång av arbetsdomstolens rättspraxis i syfte att beskriva och förklara utvecklingen mot ett schabloniserat och så småningom närmast formalistiskt synsätt på frågan om arbetsbrist och kravet på saklig grund. Enligt Glavå är det närmast en självklarhet, att en ordning där utrymmet för uppsägningar på grund av personliga förhållanden är påtagligt begränsat, samtidigt om friheten är i det närmaste total vad gäller uppsägningar som relateras till arbetsgivarens verksamhet, leder till missbruk. Det nuvarande rättsläget leder till ett ”trixande” med s k arbetsbristuppsägningar.

Genomgången av förarbeten, rättspraxis och doktrin är mycket utförlig och detaljerad. Jag tror tyvärr att många läsare blir uttröttade och inte orkar ta sig igenom avhandlingen. En bantning av denna genomgång tror jag skulle ha förbättrat avhandlingen, samtidigt som den skulle ha gett utrymme för att lyfta in andra perspektiv på verksamhetsrelaterade uppsägningar, t ex jämförelser med rättsläget i övriga nordiska länder.

Å andra sidan kan sägas att Glavås metod är naturlig med tanke på den forskningsuppgift han har valt. ADs rättsutveckling i fråga om synen på arbetsbristuppsägningar präglas ju inte av några tvära kast. Rättsläget har inte förändrats genom några nya och uppmärksammade prejudikat, som t ex den s k bastubadarprincipens (AD 1978 nr 89) begränsning av arbetsgivarens i princip fria omplaceringsrätt. Vad Glavå söker visa är att rättsutvecklingen, där man frångått intresseavvägningsnormen vid uppsägning på grund av arbetsbrist, har varit smygande och i praktiken genomförts på ett sätt som kanske inte ens arbetsrättsjurister har varit medvetna om. Och i det avseendet har Glavå enligt min mening lyckats bra.

Håkan Göransson arbetsrättskonsult