Förslag om statens skadeståndsansvar uppfyller inte EG-rättens krav

Enskilda som lidit skada på grund av att staten inte har uppfyllt sina förpliktelser enligt EG-rätten har enligt den nuvarande svenska skadeståndslagens lydelse ingen möjlighet att kräva skadestånd av staten. Det konstaterar en utredning, vars förslag nu övervägs i justitiedepartementet (Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler, SOU 1997:194).

Skadeståndslagens 3 kap 7 § innehåller ett förbud mot att föra talan om ersättning på grund av beslut som fattats av riksdag, regering, Högsta domstolen eller Regeringsrätten, och i vissa fall också av lägre myndigheter, om inte besluten har upphävts eller ändrats. Utredaren föreslår att den paragrafen upphävs. Däremot föreslås inga ändringar i 3 kap 2 §, som begränsar statens ansvar på två sätt. För att kunna få skadestånd måste den skadelidande för det första visa att skadan orsakats genom fel eller försummelse, och för det andra måste felet eller försummelsen ha begåtts vid myndighetsutövning. EG-rätten saknar motsvarigheter till bägge dessa begränsningar. Utredaren motiverar sitt ställningstagande med att den enskilde ändå kan stödja sin talan direkt på EG-rätten, och att det därför inte är nödvändigt med total överensstämmelse mellan rättssystemen.

Utredarens synsätt innebär att en enskild skadelidande måste känna till inte bara vad som framgår av svensk rätt, utan också att denna på grund av EG-domstolens praxis inte skall tillämpas. Förutom att detta torde vara en grov överskattning av medborgarnas förmåga, så avslöjar det en bristande insikt i just EG-domstolens praxis. Domstolen har i en rad mål (t ex 29/84 och 168/85) slagit fast att medlemsstaterna är skyldiga att ändra de regler som strider mot EG-rätten när de införlivar direktiv eller fördragsbestämmelser, även om enskilda har en möjlighet att stödja sig direkt på EG-rätten i nationell domstol. Anledningen är att en sådan motstridighet skapar en icke acceptabel rättsosäkerhet för den enskilde. EG-domstolens resonemang gör sig gällande med samma styrka i detta sammanhang.

Det borde i vart fall klargöras att den begränsning av det allmännas ansvar som följer av 3 kap. 2 § skadeståndslagen inte gäller när den rättighet en enskild stöder sig på baseras på EG-rätten. Ett alternativ är att helt slopa dessa ansvarsbegränsningar, och istället anamma den begränsning till tillräckligt allvarliga överträdelser som EG-domstolen använder.

Hans Sundberg