Minimilönedirektivet delvis upphävt av EU-domstolen

• Minimilönedirektivet klarade sig i stort sett helskinnat genom den rättsprocess där Danmark, med stöd av Sverige, hade väckt talan i EUdomstolen för att få direktivet ogiltigförklarat. Några punkter upphävdes dock eftersom de skulle innebära direkta ingrepp i medlemsstaternas sätt att fastställa löner.

Den 11 november gav EU-domstolen dom i det mycket omtalade målet om giltigheten av EU:s direktiv 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen. Danmark hade väckt en principiell talan om huruvida EU-lagstiftaren hade fördragsmässig kompetens att anta direktivet eftersom ”löneförhållanden” är medlemsstaternas egen sak.

Danmarks huvudyrkande var att hela direktivet skulle ogiltigförklaras. Det grundläggande argumentet var att EU inte hade befogenhet att anta direktivet eftersom det reglerar ”löneförhållanden” och ”föreningsrätt” som är undantagna från EU:s lagstiftningskompetens enligt artikel 153.5 i EUF-fördraget. Det stod därför i strid med principen om tilldelad kompetens.

EU-domstolen inleder med att konstatera att valet av rättslig grund för en EU-rättsakt ska göras utifrån objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, bland annat rättsaktens syfte och innehåll. Syftet med minimilönedirektivet är att ”förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, särskilt minimilönernas tillräcklighet för arbetstagare, för att bidra till uppåtgående social konvergens och minska ojämlikheten i fråga om lön”. För att uppnå syftet lägger direktivet fast en ram som är uppbyggd kring tre huvudpunkter, nämligen de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet, främjande av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning och förbättring av arbetstagarnas faktiska tillgång till rättigheter för minimilöneskydd.

Därefter preciserar EU-domstolen vad som ligger i det faktum att löneförhållanden är undantagna från EU:s kompetens. Utanför EU:s kompetens ligger till exempel ”en harmonisering av samtliga eller vissa delar av lönerna och/eller deras nivå i medlemsstaterna eller införandet av en minimilön på unionsnivå”. Det innebär dock inte att alla frågor som har något som helst samband med löneförhållanden är undantagna, eftersom vissa av de områden som anges i artikel 153.1 och där EU uttryckligen har befogenhet att lagstifta då i stor utsträckning skulle tömmas på sitt innehåll. EU är därmed inte automatiskt förhindrad att lagstifta bara för att ämnet rör löneförhållanden. Det avgörande är om det är ett direkt ingrepp (direct interference) i fastställandet av löner i EU.

Direktivets artikel 4 om främjande av kollektivavtalsförhandlingar inför en viss form av statlig inblandning i kollektivavtalsförhandlingar om löner, men den griper inte in direkt i fastställandet av löner, enligt EU-domstolen. Den griper inte in i medlemsstaternas val av modell för att fastställa löner och den ålägger inte medlemsstaterna att uppnå ett visst resultat utan medför på sin höjd skyldigheter avseende vilka medel som ska användas. Den är också formulerad på ett sådant sätt att arbetsmarknadsparternas autonomi garanteras fullt ut. Artikel 4 kvarstår därför ograverad.

Däremot upphäver domstolen delar av direktivets artikel 5 som innebär att medlemsstater som har lagstadgade minimilöner ska inrätta ”nödvändiga förfaranden för sättande och uppdatering av de lagstadgade minimilönerna”.

För det första upphävs artikel 5.2 eftersom den innebär en harmonisering av de beståndsdelar som ska ingå i den lagstadgade minimilönen och därmed ingriper direkt i fastställandet av lönerna. Det beror på att artikeln räknar upp fyra element som (minst) ska tillämpas i procedurerna för att fastställa och räkna upp de lagstadgade minimilönerna i medlemsländerna.

Som en konsekvens av att punkt 5.2 upphävs stryks, för det andra, också satsen ”inklusive delarna som avses i punkt 2” i artikel 5.1.

För det tredje slår EU-domstolen fast att artikel 5.3 innebär ett direkt ingripande i lönesättningen i de länder som använder automatisk indexjustering av de lagstadgade minimilönerna. Enligt artikel 5.3 får medlemsstaterna använda sådana mekanismer ”förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen”. Denna sats griper in direkt i lönesättningen och stryks.

Danmark hade även argumenterat för att direktivets artikel 4.1 d griper direkt in i föreningsrätten som likaledes är undantagen från EU-s kompetens enligt artikel 153.5 i EUF-fördraget. EU-domstolen avvisar även det argumentet. Även om artikeln har ett samband med föreningsrätten syftar bestämmelse till att främja rätten att fritt delta i kollektivavtalsförhandlingar, och rätten till kollektivavtalsförhandlingar omfattas inte av begreppet föreningsrätt i fördraget.

Domen innebär att minimilönedirektivet har klarat sig i stort sett helskinnat genom processen. De delar av artikel 5 som upphävs kan inte sägas vara av central betydelse för direktivets räckvidd. Artikel 5 berör för övrigt endast länder med lagstadgad minimilön och upphävandet får inga direkta konsekvenser för rättsläget i Danmark. Domen bidrar emellertid till att staka ut några tydligare riktlinjer för EU:s kompetens när det gäller socialpolitiska och arbetsmarknadspolitiska frågor i framtiden. I synnerhet är det positivt sett med nordiska ögon att domen preciserar de traktatsmässiga gränserna för regleringen av löneförhållanden enligt artikel 153.5 i EUF-fördraget.

Mette Søsted Hemme

lektor, Aarhus universitet

C-19/23 Danmark mot parlamentet och rådet, dom den 11 november 2025