Ingen grund för att undanta jour som kan planeras från arbetstidsdirektivet

• Eftersom det är möjligt att planera verksamheten vid åklagarmyndigheten så att den uppfyller kraven i arbetstidsdirektivet finns det ingen grund för att undanta den från de regler som genomför direktivet i kroatisk rätt. Det förefaller också som om åklagarnas jourtjänstgöring ska räknas som arbetstid, konstaterar EU-domstolen i en färsk dom.

Arbetstidsdirektivet (2003/88) har gett upphov till en stor mängd domar i EU-domstolen. En ansenlig del av denna praxis rör begreppet arbetstid och huruvida olika former av jourtid ska definieras som arbetstid eller vilotid. Det senaste i raden rör kroatiska åklagare som, utöver ordinarie arbetstid, arbetar jour. Under jourtjänstgöringen kan arbetsgivaren kräva antingen att arbetstagaren befinner sig i sin bostad eller på arbetsplatsen för att när som helst kunna utföra brådskande arbetsuppgifter vid behov.

Käranden i tvisten hade gjort gällande att hon, på grund av jourtidsregleringen, inte åtnjöt adekvat säkerhet och skydd på arbetsplatsen. Enligt den nationella domstolen utför den här typen av åklagare ofta uppgifter som innebär att de ständigt ska vara tillgängliga, kunna nås när som helst på telefon och omedelbart kunna bege sig till åklagarmyndighetens lokaler eller någon annan plats för att utföra brådskande arbetsuppgifter. Vidare betraktas arbetstimmar som har utförts under jourtjänstgöring, oavsett om den är aktiv eller passiv, varken som ordinarie arbetstid eller övertid. De beaktas inte heller vid utövandet av rätten till dygns- och veckovila eller vid beräkning av semesterdagar.

Den nationella domstolens frågor rörde inte endast vad som är arbetstid utan också om den här typen av arbete omfattas av direktivet. Den frågade dels om åklagare ska anses som arbetstagare, dels om den här typen av arbete alls är sådan verksamhet som är undantagen från direktivets tillämpningsområde.

Arbetstidsdirektivet innehåller ingen definition av vem som är arbetstagare men av praxis följer att det är det EU-rättsliga arbetstagarbegreppet som ska tillämpas. Med hänvisning till denna praxis konstaterade EU-domstolen att den typ av åklagare som målet gällde befinner sig i en underordnad ställning, vilket är karaktäristiskt för ett anställningsförhållande.

Arbetstidsdirektivet ska emellertid inte tillämpas på sådana offentliga verksamheter där det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för dem kommer i konflikt med direktivet, exempelvis försvaret eller polisen (se artikel 1.3 med hänvisning till artikel 2 i ramdirektivet 89/391 om hälsa och säkerhet). EU-domstolen framhöll att undantaget inte gäller verksamheterna som helhet även om det kan låta så av artikelns ordalydelse. Istället siktar undantaget på den specifika arten av vissa särskilda uppdrag som arbetstagare i dessa sektorer utför. Det är nämligen den specifika arten av dessa uppdrag tillsammans med verksamhetens betydelse för ett effektivt skydd av befolkningen som motiverar undantaget. Kännetecknande för dessa specifika uppdrag är vidare att det rör sig om förhållanden där det inte är möjligt att planera arbetstiden. EU-domstolen pekade på att det av underlaget som den nationella domstolen lagt fram stod klart att verksamheten vid kommunala åklagarmyndigheter kunde planeras i enlighet med kraven i arbetstidsdirektivet. Det fanns därför ingen grund för att undanta verksamheten från dess tillämpningsområde.

Slutligen behandlade domstolen frågan om ifall jourtiden ska räknas som arbetstid. Avgörande för bedömningen är arbetstagarens möjlighet att förfoga över sin tid och att ägna sig åt sina egna intressen utan större begränsningar. Den jourtid som tillbringas på arbetsplatsen eller annan plats som arbetsgivaren bestämmer utgör därför typiskt sett arbetstid. Motsatt bedömning kan dock göras om bostaden sammanfaller med arbetsplatsen och arbetstagaren inte är bunden att stanna kvar på platsen utan kan röra sig fritt. När en arbetstagare omedelbart behöver inställa sig till arbete anses jourtiden i regel som arbetstid oavsett om arbetstagaren måste befinna sig på jobbet eller kan vara hemma. Detta eftersom arbetstagaren då inte kan planera in andra aktiviteter.

I detta fall konstaterar EU-domstolen att det förefaller som om åklagaren inte får lämna sin arbetsplats eller sin bostad under jourtjänstgöring och därmed förhindras från att ägna sig åt sina egna intressen.

Caroline Johansson, docent

Uppsala universitet

Mål C-373/24 dom 30 oktober 2025