Åtal mot offer för människohandel kränkte rätten till rättvis rättegång

Hindrar staternas skyldighet att motarbeta tvångsarbete dem från att väcka åtal mot offer för människohandel? Kräver rätten till en rättvis rättegång att myndigheterna utreder om de tilltalade varit offer för människohandel? För första gången har Europadomstolen fått tillfälle att komma in på dessa frågor om artikel 4 respektive 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).

Den engelska polisen hade påträffat två vietnamesiska pojkar som arbetade i cannabisfabriker. Det var vid den här tiden känt att det var vanligt att vietnamesiska barn föll offer för människohandel för att utnyttjas på detta sätt. Myndigheterna åtalade dem för narkotikabrott. Något senare slogs det fast att de var offer för människohandel, men åtalen lades inte ner. Pojkarna erkände brott och fälldes till ansvar. Deras överklaganden bifölls inte.

Europadomstolen utreder först vad staters skyldighet att motverka tvångsarbete enligt artikel 4 i EKMR betyder för utrymmet att åtala offer för människohandel. Den konstaterar att det inte finns något generellt förbud mot att väcka åtal mot sådana personer. Men att åtala dem kan i vissa fall stå i motsats till statens skyldighet att skydda dessa människor. Så fort myndigheterna fått kännedom om omständigheter som ger upphov till misstanke om att en brottsmisstänkt kan vara offer för människohandel måste saken utredas ordentligt av kvalificerad personal. Först därefter bör beslut fattas om huruvida åtal ska väckas, och det gäller särskilt när det är fråga om minderåriga. Detta hade myndigheterna i Storbritannien inte ombesörjt. De hade inte heller motiverat sitt beslut att hålla fast vid åtalet efter att det konstaterats att pojkarna var offer för människohandel. Europadomstolen kom fram till att staten brustit i sin skyldighet att skydda tänkbara offer för människohandel. Skadestånd dömdes ut för brott mot artikel 4.

Den andra frågan var vilket skydd artikel 6 om rätt till rättvis rättegång ger offer för människohandel. Domstolen slår fast att statens utredningsskyldighet inte upphör endast för att personen har ett juridiskt ombud som inte gjort gällande att det varit fråga om människohandel. Utredningsskyldigheten utlöses istället av objektiva omständigheter. Den drabbade själv måste inte ha identifierat sig som utsatt för människohandel, och får inte heller missgynnas av att inte ha gjort det. Eftersom pojkarna när de erkände brott inte kände till alla relevanta fakta, dvs. att de var offer för människohandel, har erkännandena inte avgörande betydelse.

När pojkarnas överklaganden avslogs gjorde domstolarna inte en tillräckligt grundlig prövning av argumentet att de var offer för människohandel vilket framfördes i andra instans. Framförallt bedömde de inte detta argument i ljuset av statens positiva skyldigheter med anledning av artikel 4. Därmed hade pojkarna inte fått en rättvis rättegång och skadestånd dömdes ut även för detta.

Staternas skyldighet att motverka tvångsarbete innefattar alltså en utredningsskyldighet och inverkar också på rätten till rättvis rättegång.

Niklas Selberg
universitetslektor, Lunds universitet

Case of V.C.L. and A.N. v. The United Kingdom (application nos. 77587/12 and 74603/12), dom 16 februari 2021