Även Norges utstationeringsregler ifrågasätts av ESA

• Är det reviderade utstationeringsdirektivet korrekt genomfört i norsk rätt? Det ifrågasätts i varje fall av Eftas övervakningsmyndighet ESA som har tre ”oplockade gäss” med Norge och nyligen sände en formell underrättelse till den norska regeringen.

En av nyheterna i direktiv 2018/957 om ändringar i utstationeringsdirektivet (96/71) var ett krav på likabehandling mellan utstationerade arbetstagare och värdlandets egna arbetstagare om utstationeringen förlängs mer än tolv månader. Vid sådana långvariga utstationeringar ”ska” de utstationerade omfattas av alla tillämpliga anställnings- och arbetsvillkor i värdlandet, med några specificerade undantag.

En förlängning sker genom att arbetsgivaren skickar en motiverad anmälan om detta till myndigheterna. I den norska utsendingsforskriften heter det att utstationeringsperioden ”kan” förlängas. Innebär ordet ”kan” att myndigheterna har diskretionär möjlighet att neka förlängning? frågar ESA. ESA har inte blivit så mycket klokare av att läsa den remiss som låg till grund för ändringen. Departementet uttryckte nämligen tvivel om vad direktivet egentligen innebär på den här punkten.

En annan nyhet i ändringsdirektivet var klargörandet av att ersättning för faktiska kostnader för resa, kost och logi ska regleras av hemlandets rätt. Den regeln är inte uttryckligen genomförd i utsendingsforskriften. Norge argumenterade bland annat att detta följer underförstått av andra regler. ESA understryker att det är ett krav av rättssäkerhetshänsyn att regeln kommer till uttryck på ett klart och precist sätt.

Direktiv 2014/67 om tillämpning av utstationeringsdirektivet syftar till att förhindra missbruk och kringgående av utstationeringsdirektivet. Tillämpningsdirektivet lägger därför fast kriterier för bedömningen av om det föreligger en äkta utstationering eller inte. Dessa kriterier är genomförda i utsendingsforskriftens 2 §. Det reviderade utstationeringsdirektivet effektiviserar dock skyddet för arbetstagarna vid oäkta utstationering ytterligare. För det första krävs att dessa arbetstagare ska omfattas av relevanta lagar och regler i värdlandet och för det andra att de inte ska ha mindre förmånliga villkor än dem som gäller vid äkta utstationeringar.

Norska myndigheter argumenterade för att dessa två krav inte behövde medföra någon ändring i norsk rätt. ESA håller emellertid inte med och hänvisar även här till rättssäkerhetshänsyn.

På alla dessa punkter kommer ESA fram till att direktivet inte är korrekt genomfört.

Kurt Weltzien, førsteamanuensis

Handelshøyskolen BI