Både Eftadomstolen och lagmannsretten gav grönt ljus för 84 timmars arbetsvecka

En genomsnittlig veckoarbetstid på 84 timmar i ”medlevarförhålladen” är förenlig med arbetstidsdirektivet (2003/88) under förutsättning att arbetstagaren uttryckligen, frivilligt och individuellt har samtyckt till att utföra sådant arbete, och att de generella principerna
om skydd för arbetstagarens säkerhet och hälsa efterlevs. Det är kontentan av Eftadom-stolens rådgivande uttalande strax före jul i målet om arbetstidsschemat vid det norska Fossumkollektivet. I april kom Eidsivating lagmannsrett så fram till att arbetsgivarens tillämpning av reglerna inte stod i strid med direktivet.

Målet gäller frågan huruvida en arbetstidsordning med i genomsnitt 84,7 timmars arbete per vecka och uppsägning av arbetstagare som motsatte sig denna ordning är förenlig med arb-etstidsdirektivet (se EU & arbetsrätt nr 2/2015 s. 3). Det rör sig om så kallade medlevare vid en behandlingsinstitution, det vill säga arbetstagare som bor dygnet runt på institutionen till-sammans med patienterna. För sådana har den norska regeringen antagit en föreskrift, Mid-lertidig forskrift om arbeidstid i institusjoner som har medleverordninger, som innebär att en arbetstagare som bor på eller i anslutning till institutionen kan ge sitt samtycke till att vara tillgänglig mer än 60 timmar i veckan. Och har arbetstagaren givit ett sådant samtycke kan det inte tas tillbaka.

De anställda vid avdelningen Solvold inom stiftelsen Fossumkollektivet hade en arbetstids-ordning med en genomsnittlig arbetstid på 56 timmar per vecka. Av ekonomiska skäl ville arbetsgivaren införa ett arbetsschema som innebar en genomsnittlig veckoarbetstid på drygt 84 timmar. När de anställda inte accepterade nyordningen blev de uppsagda från sina arbeten.

Eftadomstolen ansåg att en sådan arbetstidsordning inte i sig är oförenlig med arbetstids-direktivet, vars artikel 22 gör att myndigheterna kan tillåta individuella överenskommelser om undantag från den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar enligt artikel 6.

Enligt domstolen tycktes parterna vara oense om vad som är arbetstid i direktivets mening. Att bedöma arbetstidens omfattning enligt det omstridda arbetsschemat är den nationella domstolens sak, men det måste göras mot bakgrund av omständigheter som Eftadomstolen pekar på, bland annat skillnaden mellan arbetstid och vilotid, och betydelsen av faktiska för-hållanden som är knutna till denna. Det är också en förutsättning att arbetstagaren uttryck-ligen, frivilligt och individuellt har samtyckt till att utföra sådant arbete, och att de generella principerna om skydd för arbetstagarens säkerhet och hälsa efterlevs.

En särskild fråga var om det är förenligt med arbetstagarnas rättigheter enligt artikel 6 jäm-förd med artikel 22 att ett samtycke till att arbeta över 60 timmar per vecka görs oåterkall-eligt och inte kan dras tillbaka. Eftadomstolen uttalade att det är den nationella lagstiftning-en som bestämmer om återtagande av samtycke är förbjudet eller tillåtet, och på vilka vill-kor ett återtagande eventuellt kan ske. Ifall nationell rätt inte gör det möjligt att ta tillbaka ett samtycke ens under speciella och oförutsedda omständigheter, kan det emellertid vara oförenligt med direktivet. Den nationella rätten måste ta tillbörlig hänsyn till arbetstagarnas fysiska och psykiska välfärd. Det innebär att det måste finnas en rimlig balans mellan arbets-tagarnas och arbetsgivarnas intressen också i situationer då arbetstagaren uttryckligen, fri-villigt och individuellt har gett sitt samtycke.

Den andra frågan i målet var om en uppsägning till följd av att arbetstagaren inte godtar en arbetstidsordning med mer än 48 timmar i genomsnitt per vecka kan anses som en ”skada” och därför är otilllåten enligt direktivets artikel 22.1. Den svarade Eftadomstolen ja på. Ett varsel om uppsägning kombinerat med ett erbjudande om ny anställning på andra villkor är dock inte att anse som en skada om uppsägningen är motiverad av omständigheter som är helt oberoende av arbetstagarens vägran att samtycka till en sådan arbetstidsordning.

Eftadomstolens uttalande ger ingen särskild vägledning utöver konstaterandet att medlems-staternas självbestämmande är förhållandevis stort på detta område och att den norska medleverforskriften inte som utgångspunkt står i strid med direktivet.

I det aktuella målet måste emellertid Eidsivating lagmannsrett ta ställning till de konkreta faktiska omständigheterna, och jämföra dem med arbeidsmiljølovens regler om uppsägning, för att avgöra tvisten. Den 8 april meddelade den dom. Fossumkollektivet vann på alla punk-ter. Lagmannsretten konstaterade att arbetsgivarens tilllämpning av medleverforskriften inte stod i strid med direktivet.

När det gällde frågan om uppsägningarna var förenliga med arbeidsmiljøloven var domstolen inte enhällig. Majoriteten menade att de krav som lagen ställer när det gäller verksamhetens behov, urvalskrets och handläggning var uppfyllda. Uppsägningarna var därför giltiga. Mino-riteten menade tvärtom att den nya arbetstidsordningen var olaglig och att detta, efter en avvägning mellan parternas intressen, innebär att uppsägningarna inte hade saklig grund.

Domen öppnar för intressanta diskussioner både om arbetsrätten och EU/EES-rätten, och det blir spännande att se om målet får en fortsättning i rättssystemet.

Anette Grønnerød-Hemmingby
Doktorand vid Oslo universitet

E-5/15 Matja Kumba T. M’bye m.fl. og Stiftelsen Fossumkollektivet, Eftadomstolens dom den 16 december 2015
Eidsivating lagmannsrett, LE-2014- 56639, dom den 8 april 2016