Belgisk anmälningsplikt godkänd

EU-domstolen har i ett flertal fall avgjort frågor om nationella kontrollåtgärders hindrande effekt på den fria rörligheten för tjänster. Artikel 56 i EUF-fördraget ger emellertid rättigheter inte endast åt den som tillhandahåller tjänster från en medlemsstat till en annan utan också åt den som mottar tjänsterna, vilket aktualiseras i det senaste målet i raden, de Clercq m.fl .

Fallet rör en anmälningsskyldighet som åvilar tjänstemottagaren i Belgien och komp- letterar utländska arbetsgivares skyldighet att anmäla när de utstationerar arbetstagare till landet. Om inte arbetstagarna kan visa upp ett mottagningsbevis på att deras arbets-givare har gjort någon anmälan ska den belgiska tjänstemottagaren göra en anmälan till myndigheten.

EU-domstolen påpekar att utstationeringsdirektivet (96/71) ger utstationerade arbets-tagare vissa sociala rättigheter och att det är dem som anmälan avser att skydda. Domstolen har redan tidigare fastställt att ett krav på att arbetsgivaren gör en anmälan före utstationeringen är en berättigad inskränkning av den fria rörligheten. Enligt domstolen kan ett krav på kontroll av om anmälningen har gjorts och – om inte – motsvarande skyldighet för tjänstemottagaren ses som en naturlig följd och nödvändig för att uppnå syftet. Sanktioner, inklusive straffrättsliga sådana, kan också vara nödvändiga, om de är proportionella. EU-domstolen överlämnade åt den nationella domstolen att göra proportionalitetsbedömningen, men lämnade utrymme för att den belgiska lagstiftningen är förenlig med EU-rätten.

Caroline Johansson
Doktorand vid Uppsala universitet

C-315/13 De Clercq m.fl. dom den 3 december 2014