ESA granskar norska begränsningar för inhyrning av arbetskraft

Är de begränsningar för att använda inhyrd arbetskraft som finns i norska lagar och kollektivavtal motiverade av allmänintresset och förenliga med proportionalitetsprincipen? Det grubblar Eftas övervakningsmyndighet ESA just nu på.

Det var i januari som ESA:s avdelning för den inre marknaden meddelade att den hade beslutat att undersöka om Norge har genomfört direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (2008/104) på ett korrekt sätt. Regeringen ombads beskriva vilka begränsningar för inhyrning av arbetstagare som finns i norska lagar och kollektivavtal, och hur de motiveras utifrån allmänintresset och proportionalitetsprincipen.

I sitt svar till ESA förklarar regeringen att de lagstadgade begränsningarna, som i första hand finns i arbeidsmiljøloven, innebär att möjligheterna att hyra in arbetskraft från bemanningsföretag är begränsade på samma sätt som användningen av tidsbegränsade anställningar. Syftet är att garantera att ”fast” anställning direkt med arbetsgivaren förblir den reguljära anställningsformen och förhindra att inhyrning av arbetskraft blir ett sätt att kringgå reglerna om tidsbegränsade anställningar. Dessa begränsningar är därför både legitima och proportionella, menar regeringen.

Om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal kan den dessutom sluta avtal med den berörda yrkeskategorins förtroendevalda om inhyrning av arbetskraft i andra situationer än dem då tidsbegränsade anställningar är tillåtna.

Regeringen medger dock att en karensregel som finns i arbeidsmarkedsloven möjligen är oproportionell. Den innebär att det måste gå sex månader innan en arbetsgivare får hyra in någon som tidigare har varit anställd direkt i företaget. Den regeln kommer regeringen att se över.

De begränsningar som finns i kollektivavtal redogör parterna själva för i svaret till ESA. I den mån sådana förekommer tycks de oftast handla om procedurer för information och samråd med den lokala fackföreningen i samband med inhyrning av arbetskraft, och arbetsgivar-organisationer och fackliga organisationer verkar i stort sett överens om att inga osakliga eller oproportionella begränsningar förekommer. Ett undantag är arbetsgivarorganisationen NHO Service som menar att även de lagstadgade begränsningarna strider mot direktivet.

Kerstin Ahlberg