Europadomstolen fällde ”exklusiv-avtal”

Europadomstolen fällde ”exklusiv-avtal”
Snabb lagändring i Danmark

Dansk rätt står inte i överensstämmelse med artikel 11 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter när det gäller skydd för föreningsfriheten. Artikeln förpliktar staten att garantera även den negativa föreningsfriheten. Det har nu Europadomstolen för mänskliga rättigheter slagit fast i målen Rasmussen respektive Sørensen mot Danmark (se EU & arbetsrätt nr 3/2005 sid 4).

Sørensens arbetsgivare hade ingått ett ”exklusiv-avtal” (avtal med en organisationsklausul) som innebar att företaget endast fick anställa arbetstagare som var med i ett fackförbund tillhörigt danska LO. Sørensen kände till att det var ett villkor för anställningen att han gick med i Specialarbejderforbundet (SiD). Då han fick sitt första lönebesked såg han att företaget hade dragit av 40 kr i fackföreningsavgift. Sørensen påpekade att han aldrig hade begärt inträde i SiD och inte heller ville göra det, och krävde att få avgiften tillbaka. Dagen efter blev han avskedad på grund av att han inte ville gå med i något fackförbund som tillhörde LO. Højesteret ansåg att avskedandet var sakligt grundat enligt föreningsfrihetslagens 2 § 2 st. (U 1999.1496H).

Målet Rasmussen mot Danmark rörde en trädgårdsmästare som hade varit med i SiD, men som gått ur och i stället anslutit sig till Kristelig Fagforening. Efter att ha varit arbetslös erbjöds han jobb i en handelsträdgård. Men det förutsatte att han åter gick med i SiD, eftersom arbetsgivaren hade ett exklusiv-avtal med förbundet. Det tyckte Rasmussen inte om. Han fann att han för att förtjäna sitt levebröd blev tvungen att gå med i ett fackförbund vars stil och hållning han inte delade. Detta mål har inte prövats i det danska rättssystemet, utan stämdes direkt till Europadomstolen, vilket domstolen accepterade då dansk rättspraxis (t.ex. Sørensen-domen) klart visar att han skulle förlora i dansk domstol.

I Sørensen-målet konstaterade domstolen att han hade avskedats som en direkt följd av sin vägran att bli medlem i SiD, ett krav som varken hade något samband med hans förmåga att utföra arbetet eller hans förmåga att anpassa sig till arbetsplatsens krav. Enligt domstolens uppfattning ”kan en sådan konsekvens betraktas som allvarlig och ägnad att slå mot själva kärnan i den frihet att välja som ligger i den negativa föreningsfriheten, som skyddas av artikel 11 i konventionen”.

I Rasmussen-målet uttalade domstolen att den blivit övertygad om att Rasmussen ”kan anses personligen och påtagligt berörd (individually and substantially affected) av organisationsklausulens tillämpning på honom”. Den hänvisade också till att tendensen i lagstiftningen i Europa är avskaffa möjligheten att avtala om organisationsklausuler. Den nämnde bland annat EUs stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter från 1989 och artikel 12 i EUs stadga om grundläggande rättigheter från år 2000. Mot den bakgrunden var det, enligt domstolen, uppenbart att det finns svagt stöd i konventionsstaterna för att upprätthålla avtal med organisationsklausuler. Likaså visar de europeiska stadgorna tydligt att användning av organisationsklausuler inte är ett verktyg som oundgängligen behövs för att effektivt ta tillvara fackliga friheter. Slutsatsen blev att Danmark hade misslyckats med att skydda de sökandes negativa föreningsrätt.

I Danmark har alla relevanta aktörer rättat sig efter Europadomstolens dom. Arbetsmarknadsministern lade i februari fram ett förslag till ändring i föreningsfrihetslagen (Lovforslag nr. L 153).

Ruth Nielsen

Cases of Sørensen v. Denmark and Rasmussen v. Denmark (Applications nos 52562/99 and 52620/99) Europadomstolens dom den 11 januari 2006