Förhandlingarna om arbetstidsdirektivet kraschade efter interna motsättningar på båda sidor

Det var synd att vi inte nådde ända fram, för vi stod inte så långt ifrån varandra. Men det dröjde tio månader innan några förhandlingar ens kom igång – de första nio månaderna höll vi på arbetsgivarsidan på att klösa ögonen ur varandra. Det säger en av de arbetsgivarföreträdare som deltog i förhandlingarna med Europeiska fackliga samorganisationen, EFS, om en revision av EU:s arbetstidsdirektiv (2003/88). Också fackliga företrädare bekräftar att schablonbilden av hur arbetsgivare och arbetstagare står enade på varsin sida mot varandra stämmer dåligt. Interna åsiktsskillnader på båda sidor bidrog till att inget avtal kunde nås.

Redan när man såg vilka utgångspunkter parterna hade var det i och för sig svårt att förstå hur de skulle kunna komma någon vart (se EU & arbetsrätt nr 2/2011 s. 5).

Absolut viktigast för EFS var dels att få bort möjligheten att göra individuella överenskommelser om undantag från regeln om 48 timmars arbetsvecka
(den s.k. opt-outen), dels att inte backa en tum från vad EU-domstolen slagit fast i målen Simap (C-303/98) och Jaeger (C-151/02), nämligen att all jourtid ska räknas som arbetstid oavsett om arbetstagaren faktiskt behöver arbeta eller inte. Därutöver ville EFS förhandla om regler som skulle göra det lättare att förena arbetsliv och familjeliv, och snäva in den personkrets som medlemsstaterna kan undanta från direktivets regler om arbetstid och vilotid.

Arbetsgivarorganisationen för privata arbetsgivare, BusinessEurope, hade direkt motsatta utgångspunkter. Den ville tvärtom undanröja effekterna av EU-domstolens rättspraxis och dels få inskrivet att jourtid inte är vanlig arbetstid, dels göra något åt det faktum att arbetstagare som är långtidssjukskrivna fortsätter att tjäna in betald semester
(målet C-350/06 Schultz-Hoff). Några andra frågor än dessa två, exempelvis opt-outen, var BusinessEurope över huvud taget inte beredd att diskutera.

Förhandlarna från de offentliga arbetsgivarnas organisation CEEP hade ett vidare mandat. Som huvudmän för sjukvård och räddningstjänst prioriterade även de en översyn av reglerna om jourtid, men ville dessutom ha upp ytterligare två frågor på förhandlingsbordet: arbetsgivarna ska inte vara tvungna att lägga ut kompensationsledighet omedelbart efter jourpasset bara för att en arbetstagare inte har fått elva timmars dygnsvila, och det ska vara tillåtet att beräkna veckoarbetstiden över en längre period än de fyra månader som gäller idag.

De båda arbetsgivarorganisationerna hade som vanligt en gemensam förhandlingsdelegation, men BusinessEurope har fler representanter där och är alltid den som för arbetsgivarnas talan. Den här gången ledde det till svåra motsättningar inom arbetsgivardelegationen. Med sitt snäva mandat vägrade BusinessEurope länge att över huvud taget föra fram de förhandlingsfrågor som CEEP ville ha upp på bordet. Även sättet att förhandla orsakade storgräl. I elfte timmen begärde CEEP till och med att arbetsgivarna skulle byta talesperson, men förgäves.
–Vår talesperson satt och skrek och förolämpade motsidan. Det är inte förhandlingar, säger en arbetsgivarföreträdare som menar att det hela kanske kunde ha slutat på ett annat sätt om inte de privata arbetsgivarna hade talat för alla och om de inte hade varit så aggressiva.

Men det fanns betydande åsiktsskillnader också på den fackliga sidan och de som till sist inte kunde överbryggas handlade om opt-outen och jourtiden.

När det gällde den förstnämnda var uppdraget till förhandlarna att få bort den ur direktivet. Förhandlingsledningen gjorde bedömningen att det var ett orealistiskt mål och började skissa på lösningar som skulle begränsa möjligheten att använda den, samtidigt som arbetsgivarna skulle erbjudas ökad flexibilitet på andra sätt så att de självmant avvecklar opt-outen, särskilt i de länder där den bara används i sjukvården.

När det gällde jourtiden hade arbetsgivarna lagt fram ett bud som EFS måste reagera på. Inte heller här hade förhandlarna mandat att göra något annat än att tvärvägra. Men vad skulle hända om facket marscherade ut från förhandlingarna? I så fall var det stor risk att kommissionen skulle lägga fram ett direktivförslag som helt och hållet gick arbetsgivarna till mötes, menade förhandlingsledningen. Då verkade det bättre att fortsätta förhandla.

Men för att kunna göra det måste förhandlarna be EFS:s styrelse om ett utökat mandat. En minoritet röstade mot men det var tillräckligt, och i början av december var förhandlingarna formellt avslutade. Den heta potatisen har alltså än en gång hamnat i kommissionens knä.

Kerstin Ahlberg