Kränkning av rättighet enligt EKMR inte tillräckligt för att utlösa skadeståndsansvar för fackförening

En fackförening kan inte bli skadeståndsskyldig på samma sätt som stat och kommun för varje handling som kränker en rättighet enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter, EKMR. Däremot är det inte uteslutet att den kan bli skyldig att betala ersättning enligt all-männa skadeståndsrättsliga principer, men det förutsätter att handlingen är ”kvalificerat otillbörlig”. Det principiella beskedet gav den svenska Högsta domstolen i en så kallad mellandom strax före jul. Nu återstår för Stockholms tingsrätt att pröva om den blockad    som Byggnadsarbetareförbundet vidtog mot byggföretaget HGS för att få till stånd ett kollektivavtal med påstått konventionsstridigt innehåll faktiskt var så kvalificerat otillbörlig att förbundet ska betala skadestånd.

Det var 2006 som Byggnads inledde en blockad för att HGS skulle teckna kollektivavtal. Avtalet innehöll regler om granskningsavgifter. Samtidigt pågick ett mål i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, Evaldsson m.fl. mot Sverige, där systemet med gransknings-avgifter ifrågasattes. När blockaden hade varat i åtta månader slog Europadomstolen fast att granskningsavgifter under vissa omständigheter strider mot skyddet för äganderätten enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till EKMR. En månad efter att domen vunnit laga kraft avbröts blockaden. Fyra dagar senare gick företaget i konkurs.

Företagets ägare stämde Byggnads och yrkade ekonomiskt och ideellt skadestånd för att förbundet kränkt HGS rättigheter enligt Europakonventionen (se EU & arbetsrätt nr 2/2013 s. 3 och nr 3/2014 s. 3). Konventionens utgångspunkt är dock att det är staten som ska betala skadestånd om den inte upprätthåller rättighetsskyddet. HD har i sin praxis utvidgat detta skadeståndsansvar till kommunerna, men den har aldrig tidigare ansett att ett privat rätts-subjekt kan bli skadeståndskyldigt för att ha kränkt en rättighet enligt konventionen.

HGS ägare hävdade dock att Byggnads borde jämställas med stat och kommun eftersom staten har överlåtit en stor del av normgivningsmakten till arbetsmarknadens parter. Genom kollektivavtalens genomslagskraft har de fått en särställning i rättsordningen och parternas verksamhet kan i praktiken likställas med myndighetsutövning, menade han.

Parterna i målet enades om att begära mellandom om den principiella frågan huruvida något skadeståndsansvar över huvud taget kan uppkomma för ett privat rättssubjekt i en situation som denna. Det är denna principfråga som Högsta domstolen nu har avgjort. I HD formuler-ades frågan delvis annorlunda än i de lägre instanserna, och domstolens svar kan samman-fattas så här:

HD slår fast att det inte fi nns någon grund för att jämställda Byggnads med en statlig organisation vid tillämpning av Europakonventionen. Sådana rättighetskränkningar som det kan vara tal om här medför inte i sig någon skyldighet för enskilda, som Byggnads, att er-sätta de skador som de kan orsaka. Enbart det faktum att en sådan kränkning har skett är med andra ord inte tillräckligt för att utlösa skadeståndsansvar.

Det utesluter dock inte att en enskild i vissa fall kan bli skyldig att betala ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, konstaterar HD. Det som skulle kunna bli aktuellt är ersättning för så kallad ren förmögenhetsskada. När det gäller ren förmögenhetsskada utan-för kontraktsförhållanden (som det skulle röra sig om i detta fall) har HD tidigare slagit fast att den som vållar en sådan genom ett kvalificerat otillbörligt handlande kan bli skyldig att ersätta skadan. I linje med detta bör, enligt domstolen, ett ansvar för ren förmögenhets-skada föreligga vid kränkningar av rättigheter enligt EKMR, om det rättighetskränkande handlandet med hänsyn till omständigheterna är kvalificerat otillbörligt.

Vad som är ett sådant kvalificerat otillbörligt handlade måste avgöras från fall till fall. Domstolen går igenom en rad faktorer som har betydelse för den bedömningen. Å ena sidan måste det faktum att det är en konventionsskyddad rättighet som har kränkts väga tungt. Å andra sidan måste man i ett fall som det aktuella också beakta de värderingar som kommer till uttryck i 2 kap. 14 § i regeringsformen, som skyddar rätten att vidta stridsåtgärder. En annan aspekt som HD lyfter fram är hur ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar skulle samspela med andra rättsregler, i detta fall de arbetsrättsliga reglerna om skadestånd vid stridsåtgärder. Om det, som här, redan finns en etablerad regelordning kan det vara skäl mot ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid sidan av detta, menar Högsta domstolen.

Detta är alltså principiella resonemang. HD har inte tagit ställning till om HGS rättigheter faktiskt har kränkts och inte heller till om Byggnads i så fall ska betala skadestånd. Det blir en sak för tingsrätten, och senare sannolikt också hovrätten, som ska avgöra målet i sak. De kommer att ha mycket att begrunda.

Kerstin Ahlberg

T-3269-13, Högsta domstolens dom den 17 december 2015