Nationella domstolar skyldiga motivera varför de inte begär förhandsavgörande – också när de nekar prövningstillstånd

• De nationella högsta domstolsinstansernas skyldighet att begära förhandsavgörande har nyligen utvecklats av EU-domstolens stora kammare i ett slovakiskt mål. Målet rörde en mycket särpräglad processrättslig reglering om förutsättningar för prövningstillstånd för att överklaga en lagakraftvunnen dom.

Målet vid handlade i sak om en tullåtgärd: Kubera hade importerat en stor mängd energidryck, men myndigheterna kvarhöll varorna i väntan på att ett domstolsförfarande som Red Bull GmBH inlett för att skydda sina immateriella rättigheter skulle avslutas. Kubera överklagade myndigheternas beslut till förvaltningsdomstolen som ogillade talan. Bolaget ansökte då om prövningstillstånd i Högsta domstolen och yrkade samtidigt att den skulle begära förhandsavgörande från EU-domstolen – bolaget ansåg nämligen att den EU-förordning som myndigheterna stödde sitt beslut på inte var tillämplig i detta fall.

Slovakiens högsta domstol som skulle ta ställning till om Kubera skulle få prövningstillstånd vände sig därför till EU-domstolen och frågade om den var skyldig att pröva yrkandet om att den skulle begära förhandsavgörande i samband med att den tog ställning till frågan om prövningstillstånd. Kubera hade ju tagit upp en fråga om tolkningen av EU-rätten i sin begäran om prövningstillstånd. Högsta domstolen frågade också om den var skyldig att motivera ett beslut att inte begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

EU-domstolens stora kammare gör ett antal viktiga uttalanden om när och hur nationella domstolar är skyldiga att begära förhandsavgörande.

För det första: EU-domstolens rättspraxis – Cilfit-domen 283/81 och Consorzio-domen C-561/19 – om situationerna då en högsta domstolsinstans inte måste begära förhandsavgörande är relevant också i förfaranden om prövningstillstånd. Det vill säga; en högsta instans får när den tar ställning till frågan om prövningstillstånd avstå från att begära förhandsavgörande om tolkningen av EU-rätten endast om frågan saknar relevans, regeln redan är tolkad av EU-domstolen eller att den korrekta tolkningen av EU-rätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel.

För det andra: En nationell högsta domstolsinstans får inte avslå en ansökan om prövningstillstånd som aktualiserar en fråga om tolkningen av EU-rätten utan att först pröva om den är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, eller om något av undantagen är uppfyllt. Ett avslag måste stödjas på en undantagsregel och därför motiveras i förhållande till EU-domstolens rättspraxis om situationer då förhandsavgörande inte måste begäras.

Beslut att neka prövningstillstånd innebär ju att den lägre instansens tolkningen av EU-rätten blir bindande i medlemsstatens nationella rättsordning, trots att den fråga som lyfts till stöd för ansökan om prövningstillstånd eventuellt kan motivera en begäran om förhandsavgörande. Då hänskjuts inte en fråga om tolkningen av EU-rätten till EU-domstolen, trots att den tagits upp av en part i det nationella målet eller måste avgöras i ärendet om prövningstillstånd. Om frågan inte omfattas av något undantag till skyldigheten att begära förhandsavgörande äventyras följaktligen effektiviteten i systemet med förhandsavgörande om tolkningen av EU-rätten.

Sammanfattningsvis är undantagen (jfr ovanstående praxis) tillämpliga i förfaranden om prövningstillstånd. En högsta domstolsinstans är skyldig motivera sitt beslut då den nekar begära förhandsavgörande genom att förklara varför en undantagsregel är tillämplig.

Målet är avgjort av domstolens stora kammare och är därför viktigt för rättsutvecklingen inom EU. Domen stärker dialogen mellan EU-domstolen och medlemsstaternas domstolar som syftar till att åstadkomma en enhetlig tolkning av EU-rätten.

Niklas Selberg, docent
Lunds universitet

C-144/23 KUBERA mot Republika Slovenija, dom den 15 oktober 2024